Marie vaknade och slog de runda, knubbiga armarne barnsligt fritt omkring sin frökens hals. Jag tror att de afundsvärda menniskorna kysste hvarandra. "Såg du honom?" frågade Lydia blygt. "Han har icke varit här i dag", svarade Marie, samt tillade: "och det var högst besynnerligt."
Men besynnerligare var att Lydia icke gaf akt härpå utan med en vacker, men skygg blick frågade: "Hvar bor han?" Hon sade "bor", ty hon ville icke säga hvar "sitter han?"
Marie som nu blifvit fullt vaken, undrade ett ögonblick, skrattade sedan smått och svarade:
"I 'Lydien', som egendomen framdeles skall heta."
Då bleknade Maries väninna… och icke ens det verkliga Lydiens sol hade i detta ögonblick kunnat framtrolla en ros på den vackra flickans kinder, så blek var hon… ty hon märkte nu först att hon varit otrogen ett gifvet löfte.
Hvem har lyckats loda oceanernas största djup… och hvem har vågat säga att han verkligen skådat ned i qvinnans själ? Ljufva hemlighet, som olöst ligger fördold för mannens blick, dig löser ingen, ja, intet i verlden, utom den kraft, som kärlekens kyss från en älskande qvinnas läppar förlänar.
Men Marie märkte att Lydia hade, såsom det heter, "någonting på hjertat".
Den enkla flickan fann inga ord för sina känslor, men hon slog sina vackra armar omkring leksysterns hals och hviskade:
"Goda fröken, säg hvad är det?"
"Marie, du får ej säga fröken", afbröt Lydia henne, och nästan i samma andedrag tillade hon plötsligt: