"O, du vet väl hvem jag menar… inte menar jag nu Hugo… honom går det ju väl i alla fall, utan den andre, du vet."
"Den andre?" frågade Marie något mer än naivt, "hvilken annan? inte finns det väl mer än en Hugo?"
"Ja, det är nog säkert", svarade Lydia och en djnp rodnad purprade hennes ansigte och till och med hennes vackra, nu blottade hals, "men det är alldeles icke fråga om honom nu, utan om… den store namnlöse."
Och den hulda flickan lutade sig ner öfver sin väninna och framhviskade i hennes öra en af dessa qvinnohemligheter, hvilkas sanna natur vi män aldrig kunna fatta. Men Marie förstod sin vän.
Hvad de två nu meddelade hvarandra, den ena frågande, den andra svarande, det skulle vi kunna sammanfatta i de få och enkelt nog klingande orden: en blommas bekännelse.
Men hvem var fjäriln, som väckt denna blomma till lif?
Hvem det var veta vi icke, men kvar han var, det hade Marie förtrott sin väninna.
Vore jag nu Alexandre Dumas, så skulle jag säga: "Hugo var glömd." — Men Hugo var icke glömd. Väl lefde icke någon hvad realisterna skulle kalla varm känsla för Hugo i Lydias bröst, men hon älskade honom ännu och det på samma sätt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna känsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de förlofvades möte utvisa.
7.
Man tror att det verkliga lifvet aldrig företer så romantiska sidor som diktarens fantasi har skapat. Men vi tro att de mest fantastiska dikter aldrig nått den höjd af vidunderlighet som vi, vid ett fördomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nästan dagligen se utveckla sig för våra ögon.