"Lydia… fröken Eberhardt… herre Gud! Lydia, hvad skall detta betyda?" utropade den unge älskaren så pathetiskt han kunde.
"Min vän, och hvarför skall jag icke äfven säga Hugo?" svarade Lydia lugnt, "det är slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty", och hon suckade djupt, "jag lefver för en annan."
Hugo, som var en ganska enkel natur såg mera förargad än förvånad ut,
"Alltså", utbrast han till svar, "har tant Agneta rätt ändå. Du… fröken menar jag, är förtjust i den der namnlöse."
"Gode Hugo", genmälte Lydia vänligt och med ett melankoliskt leende, "icke är jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif åt en stor idé."
Nu voro idéer saker som herr Hugo Forstadius icke hade någon idé om, så att han litet uppbragt svarade:
"Idéa hit och idéa dit, fröken Lydia, men nog är det illa gjort att lemna mig så här."
"Kors!" inföll Marie, "ni har ju kammarjungfrun qvar."
Det var för mycket till och med för en possessionat i Kexholmstrakten och han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne i den delen af Finland då för tiden bli af annat än fruktan för sina bönders vrede, men Hugo blef röd, mycket röd, och utfor i följande förebråelse:
"Adjö, fröken Lydia, adjö också lilla nippertippa Marie, jag tvår mina händer, och sitt ni der ni sitter!"