Och bort gick han, och dermed var allt slut i förlofningsväg för Lydia, och stackars Marie hade af ren pligtkänsla för sin fröken jemväl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrån sig, ty det talades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak mera låg åt den smultronröda Maries svällande former äu åt den något finare sammansatta fröken Lydias behag.
Hvem känner dock det verkliga förhållandet? Men hvad som är kändt, det är att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, att den gamle öfversten hvarje qväll drack tre "toddar" i stället för de förut vanliga två; att tant Agnetas kafferäkningar i handlanden Lisitzins (den räfaktiges) bod blefvo allt större och större, att Marie började bli blek, att herr Hugo då han kom till staden brukade supa sig full, och att ingen annan än vår lilla borgfröken var lugn och såg mycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden naturligtvis gick sin jemna, alla invånarne underhållande gång. Och detta sqvaller uträttade mycket, och negativt taget till och med litet godt, såsom vi snart skola få se.
8.
Finns det en makt skoningslösare än förtalet? Maria Stuart och den älskliga Louise de la Valliere föllo offer för denna hemska makt; - ack ja, och de gåfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida vingar. Men lilla Lydia — skön och stolt som Maria och älsklig som den blyga blomman från Tours, — hvad hade hon felat?
Är det väl ett brott för en ung flicka att älska ett ideal? Är det ett brott att öfvergifva en handgriplig fästman för att uppoffra sig för ett ideal? De finnas, som högeligen skulle betvifla så beskaffade själsrörelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega rum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som verkligen helighållit sin qvinlighet.
Men nu till den episka sidan af vår uppgift.
Tre år hade förgått sedan vårt sista kapitel.
Det är sommar och det är natt. Sakta fjät smyga utför borgens gamla trappor, och öfver gården glida de lika lätt. Skildtvakterna drömma på sina poster om förbisväfvande englar — det är Lydia som tyst smyger sig öfver borggården till fångvaktarens dotter, Marie. Några lätta slag på dörren och Lydia släppes in. Utan vidare förberedelser går hon genom rummet, öppnar en lönndörr, sväfvar sakta genom en kort korridor och böjer knä på det kalla stengolfvet.
"Monseigneur, je suis ici", hviskar hon och öppnar en glugg i sjelfva golfvet. "J'ai avec moi un numéro du Journal de S:t Petersbourg."
"Ah, merci, mon ange!" ljöd det dofva svaret upp ur griften, ty vi kunna icke kalla den mörka fängelsehålan annorlunda.