Mycket kunde sägas om omöjligheten af att bestämma, hvar dessa gränser i så fall borde dragas. Ty om det afgörande härvid vore, att de, hvilkas mening man anfaller, anse sig förnärmade, så visar, som jag tror, erfarenheten, att detta äger rum, så ofta anfallet är kraftfullt och värksamt, och att hvarje motståndare, som anfaller dem häftigt, och hvilken de hafva svårt att bemöta, synes dem vara en oförsynt motståndare, i synnerhet om han visar värme för sin sak. Men ehuru denna anmärkning är mycket viktig i praktiskt afseende, går den helt och hållet upp uti ett annat, mycket viktigare inkast. Det sätt, hvarpå en åsikt förfäktas, kan utan tvifvel, äfven om åsikten är sann, vara mycket klandervärdt och må i så fall med rätta strängt tadlas. Men de viktigaste öfverträdelserna i detta afseende äro af den beskaffenhet, att det är nästan omöjligt att leda dem i bevis annat än då någon tillfälligtvis själf förråder sig. De svåraste felen äro sofistisk bevisning, undanhållande af fakta och skäl, förvrängning af sakförhållanden eller misstydning af den motsatta åsikten. Men allt detta utföres, äfven i sin svåraste form, så ofantligt ofta i fullkomligt god tro af personer, hvilka icke anses såsom okunniga eller oskickliga, att det sällan är möjligt att på tillräckliga grunder med godt samvete stämpla en dylik falsk framställning såsom ens moraliskt straffvärd; och ännu mindre bör lagen blanda sig uti detta slags polemiska förseelser.
Hvad åter angår det, som vanligtvis förstås med oförsynt diskussion, nämligen skymford, sarkasmer, personliga förolämpningar och dylikt, så skulle aflysandet af dessa vapen förtjäna mera sympati, om man någonsin föresloge att förbjuda dem lika mycket på båda sidor. Men hvad man önskar är endast att inskränka deras användning mot den härskande meningen. Gent emot minoritetens mening åter kunna de icke blott användas utan allmänt ogillande, utan förskaffa i allmänhet den, som nyttjar dem, beröm för redligt nit och rättmätig förtrytelse. Och dock, hvilken skada deras användande än må medföra, är den störst, när de brukas emot den jämförelsevis försvarslöse; och hvilken den oberättigade fördel än må vara, som kan dragas af detta sätt att förfäkta en åsikt, tillfaller den nästan uteslutande de härskande meningarna. Den svåraste oförrätt af detta slag, som kan begås under en meningsstrid, är att bränmärka den, som försvarar den motsatta åsikten, såsom en dålig och omoralisk människa. För tillvitelser af detta slag äro särskilt de utsatta, som hysa en misshaglig åsikt. Ty de äro i allmänhet få till antalet och hafva obetydligt inflytande, och ingen annan än de själfva är synnerligen inträsserad af att se till, att rättvisa göres dem. Men det ligger i sakens natur, att bruket af detta vapen är förnekat dem, som anfalla en härskande åsikt; ty de kunna aldrig använda det utan att skada sig själfva och, äfven om de kunde det, skulle de därigenom endast försämra sin sak. I allmänhet kunna aldrig meningar, som äro motsatta de allmänt antagna, göra sig hörda med mindre än att de uttryckas i utsökt hofsamma ordalag och med det mäst sorgfälliga undvikande af onödiga förnärmelser; och från denna regel kunna de knappast någonsin ens i ringa mån afvika utan att förlora mark. Däremot afskräcker ett obegränsat tadel från den härskande meningens sida på ett mycket värksamt sätt personer från att antaga afvikande åsikter och lyssna till dem, som framställa sådana. I sanningens och rättvisans inträsse vore det därför af långt mera vikt att inskränka det senare användandet af nedsättande ordalag än det förra. Om man vore nödsakad att välja, så vore det t. ex. mycket viktigare att förhindra sårande angrepp mot otron än mot religionen. Men det ligger i öppen dag, att lag och myndigheter icke böra göra några som hälst inskränkningar å någondera sidan. Den allmänna meningen däremot borde uttala sin dom efter omständigheterna i hvarje särskilt fall; så att den ogillar hvar och en, hvilkendera sidan han än må tillhöra, som i sitt uppträdande brister i ärlighet eller ådagalägger illvilja, skenhelighet eller ofördragsamhet och efter förtjänst hedrar en hvar, han må hysa hvilken åsikt som hälst, som har nog lugn att inse och nog heder att erkänna hvad hans motståndare och deras meningar i värkligheten äro, utan att öfverdrifva något till deras skada och utan att undanhålla något, som talar eller kan anses tala till deras fördel. Häri består den offentliga diskussionens sanna moral; och om den också ofta kränkes, så gläder jag mig likväl åt den tanken, att många finnas, som till stor utsträckning iakttaga den, och ännu flere, som samvetsgrant sträfva att närma sig densamma.