Det samma gäller i allmänhet taget om alla traditionela läror — sådana, som innehålla vishets- och lefnadsregler, lika väl som moral och religion. I hvarje språk och litteratur finnas en mängd allmänna satser om lifvet, både om hvad det är, och hur man däri bör uppföra sig; satser som hvar och en känner till, hvar och en upprepar eller åhör med bifall och hvilka betraktas som erkända sanningar, men hvilkas betydelse de fläste först då lära inse, när erfarenheten (och vanligen en smärtsam erfarenhet) gjort dem till en värklighet för dem. Huru ofta händer det icke, att smärtan af någon oförutsedd olycka eller missräkning kommer en person att uti sitt minne återkalla något ordspråk eller allmänt talesätt, som han känt sedan barndomen och hvars mening skulle hafva bevarat honom från denna olycka, om han någonsin förut hade förstått den så, som han nu gör. Härtill finnas visserligen andra orsaker än frånvaron af meningsutbyte: många sanningars mening kan icke till fullo förstås, förr än personlig erfarenhet gjort den till vår egendom. Men äfven dessas mening skulle hafva blifvit mycket bättre insedd och det som blifvit insett, mycket djupare inpräglats i själen, om människor vore vana vid att höra skäl uppställas för och emot en sak af personer, som förstå den. Människornas olyckliga böjelse att upphöra att tänka öfver det, som de icke längre tvifla på, är orsaken till hälften af deras misstag. En samtida författare uttrycker sig ganska träffande, då han talar om "en afgjord åsikts djupa sömn".

Huru? torde någon fråga, är då frånvaron af enstämmighet ett oeftergifligt villkor för sann kunskap? Är det nödvändigt, att en del af människosläktet skall framhärda i villfarelse, för att andra skola sättas i stånd att uppnå sanningen? Måste en troslära upphöra att vara värklig och lefvande, så snart den blifvit allmänt antagen, och är aldrig en sats fullkomligt insedd och förstådd, så framt icke något tvifvel därpå kvarstår? Så snart människorna enhälligt antagit en sanning, måste då denna sanning gå under i deras inre? Man har hittills trott, att upplysningens högsta mål och skönaste resultat skulle vara att mer och mer ena människorna i kännedomen om alla viktiga sanningar; — skall då upplysningen räcka blott så länge, som den ännu icke fullbordat sitt värk? Skola stridens frukter gå förlorade, så snart segern blifvit fullständigt vunnen?

Jag påstår icke något sådant. Under mänsklighetens framåtskridande skall antalet af de lärosatser, hvilka icke längre omtvistas eller betviflas, ständigt tillväxa; och människosläktets lycka skulle nästan kunna mätas efter antalet och vikten af de sanningar, som nått den punkt, att de lämnas oantastade. Att i den ena punkten efter den andra hvarje allvarlig strid upphör, är ett nödvändigt skede uti en menings stadgande; ett stadgande, som är lika välgörande om meningen är sann, som farligt och olycksbringande om den är falsk. Men ehuru denna gradvisa förminskning af meningsskiljaktighetens område är nödvändig i detta ords båda bemärkelser, i det den är på en gång oundviklig och oundgänglig, så äro vi därför icke tvungna att antaga, att alla dess följder måste vara välgörande. Förlusten af ett så viktigt hjälpmedel till en värklig och lefvande uppfattning af sanningen, som det, hvilket ligger i nödvändigheten af att ständigt vara redo att förklara den för och försvara den mot vedersakare, är visserligen icke tillräcklig att uppväga vinsten af dess allmänna erkännande; men är dock ett icke obetydligt afdrag från denna vinst. Där man icke längre äger denna fördel, vore det enligt min åsikt önskvärdt, att människosläktets lärare försökte att skaffa en ersättning därför, att de vidtoge någon anordning för att göra frågans svårigheter lika klara och lefvande för lärjungens medvetande, som om de framkastades emot honom af någon för hans omvändelse ifrande kämpe för den motsatta åsikten.

Men i stället för att söka utfinna nya metoder för detta ändamål, hafva de låtit de metoder gå förlorade, som man fordom ägde. Den sokratiska dialektiken, på hvilken vi hafva ett så storartadt exempel uti Platos dialoger, var en metod af detta slag. Den var egentligen en negativ diskussion om filosofiens och lifvets stora frågor, som med fulländad skicklighet var inrättad i det syfte att öfvertyga hvem som hälst, som endast tillägnat sig den härskande meningens allmänna talesätt, att han icke förstod saken, att han hittills icke fäst någon bestämd mening vid de läror, han bekände; på det att han, när han blef varse sin okunnighet, skulle finna den väg, hvarpå han kunde ernå en fast öfvertygelse, grundad på en klar uppfattning af såväl lärornas mening som af bevisen för dem. Disputationerna i medeltidens skolor hade ett något liknande ändamål. De åsyftade, att man skulle kunna försäkra sig om, att lärjungen förstode sin egen mening och (såsom en nödvändig förutsättning härför) den motsatta åsikten och sålunda kunna försvara den förra och vederlägga den senare. Dessa disputationer hade emellertid det obotliga felet, att de grundsatser, till hvilka man vädjade, voro hämtade från auktoriteter, icke ur förnuftet; och äfven såsom öfning för förståndet voro de i hvarje afseende underlägsna den mäktiga dialektik, som utbildade förståndet hos Sokrates' lärjungar. Men den modärna bildningen har båda slagen att tacka för vida mer än man vanligen är böjd att medgifva; och den nuvarande uppfostringsmetoden har intet, som i minsta mån ersätter någondera. En person, som erhåller all sin undervisning af lärare eller ur böcker, undgår kanske frestelsen att låta sig nöja med det, som han sålunda fått inpluggat, men han nödgas icke att höra båda parterna. I följd häraf är det företrädet att känna båda sidornas åsikter äfven bland tänkare långt ifrån allmän. Och den svagaste delen af det, som hvar och en säger till försvar för sina åsikter, är den, hvarmed han afser att bemöta invändningar. Det är en vana nu för tiden att tala föraktligt om negativ kritik — d. v. s. den, som uppvisar bristerna i teorier och missförhållanden i det praktiska lifvet, utan att framställa positiva sanningar. En sådan negativ kritik skulle visserligen vara torftig nog såsom slutresultat; men såsom ett medel att uppnå positiv kunskap eller en öfvertygelse, som är värd detta namn, kan den icke skattas för högt. Och till dess människorna åter systematiskt öfvas i en sådan negativ kritik, skall det finnas blott ett fåtal stora tänkare och öfverhufvud taget en låg intellektuel ståndpunkt inom alla forskningsgrenar utom matematik och naturvetenskap. I inga andra ämnen förtjänar någons meningar namnet kunskap, så vida han icke, antingen förmådd därtill af andra eller själfmant, genomgått samma andliga process, som skulle hafva varit oundviklig, i fall han hade utkämpat en meningsstrid med värkliga motståndare. Huru oförnuftigt är det då icke att, när det af sig själft erbjudes oss, lämna å sido det, som är så oersättligt och så svårt att åstadkomma i fall det saknas. Om det således finnes personer, hvilka bestrida en härskande åsikt, eller skulle göra det, om det tillätes dem af lagen och allmänna meningen, så böra vi tacka dem därför, uppmärksamt lyssna till dem, och glädja oss öfver, att någon vill göra för oss, hvad vi annars själfva med mycket större besvär borde söka åstadkomma, om vi fäste någon vikt vid fastheten och lifaktigheten af vår öfvertygelse.

[11]. Den geocentriska teorien antager, att solen och planeterna röra sig omkring jorden, den heliocentriska, att jorden och de öfriga planeterna röra sig omkring solen. — Den flogistiska teorien lärde, att kroppar vid förbränning förlora ett gasformigt ämne (flogiston), som förut fanns uti dem; den nyare åsikten antager, att i stället en kemisk förening med syrgas därvid äger rum.

Öfvers.

4. Stridiga åsikter äro vanligen endast delvis sanna eller delvis falska.

Det återstår ännu att tala om en af hufvudorsakerna till att meningsskiljaktighet är nyttig och skall fortfara att vara det ända till dess människosläktet har uppnått en grad af andlig utveckling, som för närvarande synes vara omätligt aflägsen. Vi hafva hittills betraktat endast tvänne möjligheter: att den rådande meningen kan vara falsk och följaktligen någon annan mening sann; eller att den rådande meningen är sann, i hvilket fall en konflikt med den motsatta villfarelsen är af väsentlig vikt för en klar uppfattning och liflig känsla af dess sanning.

Men det finnes ett tredje fall, som är vanligare än något af de förra, nämligen då stridiga meningar i stället för att vara den ena sann och den andra falsk, dela sanningen sins emellan så, att den kätterska åsikten är ägnad att fullständiga den sanning, hvaraf den antagna åsikten endast innehåller en del. Gängse åsikter om saker, som icke äro omedelbart tillgängliga för de yttre sinnena, äro ofta sanna, men innehålla sällan eller aldrig hela sanningen. De äro en del af sanningen, stundom en större stundom en mindre del, men öfverdrifna, förvrängda och skilda från de sanningar, af hvilka de borde åtföljas och begränsas. Kätterska meningar å andra sidan höra vanligen till de undertryckta och försummade sanningar, hvilka slitit de band, som hållit dem bundna, och antingen söka att förlikas med den sanning, som kan ligga uti det allmänna föreställningssättet, eller sätta sig upp däremot med lika stort anspråk på ofelbarhet, som om de innehölle hela sanningen. Det senare fallet hade hittills varit det vanliga, ty ensidighet har alltid varit regel bland människorna och mångsidighet undantag. Vid ett omslag i allmänna meningen stiger därför vanligen en del af sanningen tillbaka, då en annan framträder. Till och med framsteg, som skulle lägga en ny sanning till de gamla, sätta för det mästa endast en ofullständig sanning i stället för en annan sådan; och förbättringen består hufvudsakligen däruti, att det nya fragmentet af sanning är mera behöfligt, mera lämpat efter tidens kraf än det, som det ersätter. Och då de härskande åsikterna, äfven om de hvila på en sann grund, äro så ofullständiga, så borde hvarje åsikt, som innehåller något af den del af sanningen, som en härskande mening förbiser, betraktas såsom dyrbar, huru bristfällig och förvirrad den än må vara för öfrigt. Ingen som lugnt bedömer mänskliga angelägenheter, borde finna någon anledning att harmas öfver, att de, som bringa till vår kännedom sanningar, dem vi i annat fall skulle hafva förbisett, förbise några af dem, som vi inse. Snarare skall han betänka, att så länge den allmänt erkända sanningen är ensidig, är det mera önskvärdt än äljes, att äfven den icke erkända sanningen har ensidiga försvarare. Ty sådana äro vanligen de mäst energiska och de som hafva största utsikten att draga en motsträfvig uppmärksamhet till det korn af vishet, som de framställa, såsom vore det hela sanningen.