När sålunda t. ex. under 1700-talet nästan alla bildade och alla de obildade, som leddes af de förra, voro försjunkna i beundran för den så kallade civilisationen och för den modärna vetenskapens, litteraturens och filosofiens under, och då de i sitt öfverskattande af olikheten mellan samtidens och forntidens människor invaggade sig i den tron, att hela skillnaden var till deras egen fördel, så var det med en särdeles välgörande värkan, som Rousseau's paradoxer slogo ned som bomber midt ibland dem och skingrade den kompakta massan af ensidiga åsikter samt tvungo dess spillror att återförena sig i en bättre form och med upptagande af nya beståndsdelar. Icke därför, att de härskande åsikterna på det hela taget voro fjärmare från sanningen än Rousseau's. Tvärtom, de voro henne närmare, de innehöllo mera positiv sanning och mycket mindre villfarelse. Men det fanns i Rousseau's läror en betydlig mängd af just de sanningar, som den härskande opinionen saknade; dessa hafva förts med uti åsikternas ström och utgöra den aflagring, som ligger kvar, sedan floden sjunkit undan. Att enkelhet i lefnadssättet är af högt värde, att ett konstlat sällskapslifs tvång och hyckleri har ett demoraliserande inflytande, äro tankar som aldrig utslocknat i odlade sinnen sedan Rousseau utgaf sina skrifter; och de skola i sin tid utöfva sin tillbörliga värkan, ehuru de för närvarande behöfva häfdas lika väl som någonsin, och häfdas med handling, ty ord hafva i denna sak nästan uttömt sin värkan.

Med afseende på samhällsfrågor åter är det ett nästan allmänt föreställningssätt, att ett parti för upprätthållande af den bestående ordningen och ett parti för framåtskridande och reform båda äro nödvändiga förutsättningar för ett sundt samhällstillstånd; tills endera har utvidgat sin andliga synvidd därhän, att det på samma gång blir ett ordnings- och framstegsparti, som förstår skilja emellan det, som bör bevaras och det, som bör förkastas. Hvartdera af dessa partier härleder sin nytta från det andras bristfälligheter; men det är till stor del oppositionen från motpartiet, som håller dem båda inom sunda och förnuftiga gränser. Så framt icke de meningar, som gynna demokrati och aristokrati, förmögenhet och jämlikhet, samarbete och konkurrens, lyx och umbärande, socialism och individualism, frihet och disciplin och alla andra stående motsatser uti det praktiska lifvet, uttalas lika fritt och förfäktas och försvaras med lika skicklighet och kraft, är det ingen utsikt, att båda elementen skola erhålla sitt tillbörliga inflytande; den ena vågskålen skall alltid nödvändigt gå upp, när den andra sjunker. I det praktiska lifvet är sanningen i så hög grad en fråga om förlikning af motsatser, att endast få personer äro nog skarpsinniga och opartiska att genom en dylik jämkning närma sig det rätta, och detta måste ernås genom den våldsamma processen af ett fälttåg mellan stridande, som fäkta under fientliga banér. Om uti någon af de nyss uppräknade öppna frågorna endera åsikten har bättre anspråk på icke blott att fördragas utan att uppmuntras och understödjas, så är det den, som för tillfället råkar tillhöra minoriteten. Ty det är denna åsikt, som vid ifrågavarande tillfälle representerar de försummade inträssena, den del af mänsklig lycka, som är i fara att icke tillgodoses som sig bör. Jag vet, att i vårt land ingen ofördragsamhet utöfvas mot olika tänkande i de flästa af dessa frågor. Jag har anfört dem för att genom talrika och erkända exempel visa allmängiltigheten af den satsen, att endast genom meningsskiljaktighet är det under människosläktets nuvarande tillstånd någon utsikt för sanningens alla sidor att blifva tillgodosedda. Om personer finnas, som bilda ett undantag från världens skenbara enhällighet i någon fråga, så är det alltid sannolikt, att, äfven om världen har rätt, de, som afvika, hafva någonting att säga, som är värdt att höras af de öfriga, och att sanningen skulle förlora något genom deras tystnad.

Man skall måhända invända: "Men några allmänt antagna grundsatser, i synnerhet uti de högsta och viktigaste frågor, äro mera än halfsanningar. Den kristna sedeläran till exempel är hela sanningen i fråga om moralen, och om någon förkunnar en moral, som afviker därifrån, så är han helt och hållet på villovägar."

Som detta fall i praktiskt hänseende är det viktigaste af alla, så kan intet lämpa sig bättre för en pröfning af den allmänna grundsatsen. Men innan vi undersöka, hvad den kristna sedeläran är eller icke är, är det nödvändigt att bestämma, hvad som menas med uttrycket den kristna sedeläran. Om man därmed menar Nya Testaments sedelära, så förundrar det mig, att någon, som erhållit sin kunskap därom direkt ur denna bok, kan antaga, att den gaf sig ut för eller var ämnad att innefatta en fullständig sedelära. Evangelierna hänföra sig alltid till en förut befintlig sedelära och inskränka sina föreskrifter till de punkter, där denna borde rättas eller ersättas genom mera omfattande och högre. De uttrycka sig därjämte i mycket allmänna ordalag, ofta omöjliga att tolka efter bokstafven och som besitta snarare poesiens eller vältalighetens förmåga att göra intryck, än en lagstiftnings noggrannhet. Att därur upprätta en etisk lärobyggnad har aldrig varit möjligt, utan att man tagit Gamla Testamentet till hjälp, ett system, som visserligen är utarbetat, men i många afseenden barbariskt och afsett för barbariska folk. Paulus, en förklarad fiende till detta judarnas sätt att tolka och fullständiga mästarens lära, hänför sig likaledes till en förut befintlig sedelära, nämligen grekernas och romarnas; och hans råd till de kristna äro i betydlig mån ett försök att lämpa sig efter denna, till och med i den utsträckning, att han öppet gillar slafveriet.[[12]] Det som kallas kristen men hällre borde heta teologisk moral, är icke Kristus' och apostlarnas värk, utan har ett mycket senare ursprung. Den har småningom blifvit uppbyggd af den katolska kyrkan under de fem första århundradena, och ehuru den icke obetingat antagits af protestanterna har den dock blifvit mycket mindre förändrad af dem, än man kunnat vänta. I allmänhet hafva de nöjt sig med att skära bort de tillägg, som blifvit gjorda under medeltiden, och hvarje sekt har ersatt dem med nya tillägg, lämpade efter sin tid och sina böjelser. Att människosläktet står i en stor tacksamhetsskuld till denna sedelära och dess första förkunnare, är jag den siste att vilja förneka; men jag drar icke i betänkande att påstå, att den i många viktiga punkter är ofullständig och ensidig, och så framt ej idéer och känslor, hvilka icke erkännas af den, hade deltagit i utvecklingen af det europeiska lifvet och karaktären, skulle de mänskliga angelägenheterna nu befinna sig i ett vida sämre tillstånd än de göra. Den kristna moralen (nämligen hvad man kallar så) bär helt och hållet prägeln af en reaktion; den är till stor del en protest emot hedendomen. Dess ideal är snarare negativt än positivt; passivt snarare än aktivt; oskuld snarare än storsinthet; ett undflyende af det onda snarare än ett ihärdigt fullföljande af det goda. Man har träffande anmärkt, att i dess föreskrifter budet "du skall icke" otillbörligt öfverväger budet "du skall". I sin fasa för sinnligheten har den gjort askesen[[13]] och sedan, genom en så småningom skeende jämkning af denna, laguppfyllelsen till sin afgud. Den framhåller hoppet om saligheten och fruktan för helvetet såsom rätta och tjänliga bevekelsegrunder för ett dygdigt lif. I detta afseende står den långt under de bästa af forntidens sedeläror och den gör allt, hvad den kan för att gifva sedligheten en i grunden själfvisk karaktär, i det den skiljer hvarje människas pliktkänsla från hennes medmänniskors inträssen, utom för så vidt egennyttiga bevekelsegrunder bjuda henne att se dem till godo. Den är hufvudsakligen en lära om passiv lydnad; den inskärper undergifvenhet för alla faktiskt bestående myndigheter, hvilka vi visserligen icke böra lyda, när de ålägga oss något, som religionen förbjuder, men mot hvilka vi dock icke böra göra motstånd, än mindre uppror, äfven om de tillfoga oss aldrig så stora orättvisor. Och under det att plikter emot samhället i de bästa hedniska folks moral intaga ett oproportionerligt stort rum och otillbörligt inkräkta på individens rättmätiga frihet, så är uti den rent kristna etiken hela detta område af förpliktelser knappt omnämt eller erkänt. Det är i Koranen[[14]], icke i Nya Testamentet, som vi läsa följande sats: "En härskare, som sätter en person till en syssla, då det uti hans rike finnes en annan person, som är dugligare därtill, syndar emot Gud och emot staten." Den lilla hänsyn, som enligt våra nuvarande seder tages till idén om plikter mot det allmänna, härrör från grekiska och romerska, icke från kristna källor; liksom ock i det enskilda lifvets moral — hvad som kan finnas af själsstorhet, personlig värdighet och till och med hederskänsla härrör från den rent mänskliga, icke religiösa sidan af vår uppfostran och aldrig skulle hafva kunnat växa upp ur moraliska grundsatser, enligt hvilka den enda förtjänst, som öppet erkännes, är lydnad.

Jag påstår lika litet som någon, att dessa brister med nödvändighet vidlåda den kristna sedeläran, på hvilket sätt hon än må uppfattas, eller att de många uti ett fullständigt moraliskt system oundgängliga satser, som hon saknar, icke skulle kunna låta förena sig med henne. Ännu mindre skulle jag vilja påstå detta om Kristus' egna läror och föreskrifter. Jag tror, att Kristus' ord äro allt, som de, för så vidt jag kan förstå, voro ämnade att vara; att de icke äro oförenliga med något, som en omfattande moral fordrar; att allt, som är förträffligt i moraliskt afseende, kan inläggas uti dem, utan att man gör mera våld på deras ordalag än som hvar och en gjort, hvilken sökt ur dem uppbygga ett praktiskt system af lefnadsreglor. Men det är i fullkomlig öfverensstämmelse härmed att antaga, att de endast innehålla, och voro afsedda att innehålla en del af sanningen; att många viktiga delar af den högsta sedlighet icke tillgodoses eller ens åsyftas i de läror af kristendomens stiftare, som traditionen bevarat, och att de blifvit fullkomligt åsidosatta i det moraliska system, som den kristna kyrkan upprättat på grundvalen af dessa läror. Om det förhåller sig så, är det efter min åsikt ett stort misstag att framhärda uti försöket att i den kristna läran finna de fullständiga regler för vårt handlingssätt, hvilka dess upphofsman blott ville häfda och upplifva, men endast delvis själf framställa. Jag tror, att denna ensidiga uppfattning är på väg att blifva ett stort ondt i praktiskt hänseende, därigenom att den i hög grad försvagar värkan af den moraliska undervisning och uppfostran, som så många välmenande personer nu omsider bemöda sig om att åstadkomma. Jag fruktar högeligen, att om man söker utbilda sitt förstånd och sina känslor efter en uteslutande religiös förebild, och lämnar å sido dessa världsliga mönster (som de må kallas i brist på ett bättre namn), hvilka förut ägde bestånd vid sidan af den kristna sedeläran och kompletterade henne, i det de mottogo något af hennes ande och i henne ingöto något af sin, så skall resultatet blifva, och är redan nu, en låg, krypande och slafvisk karaktär, hvilken, hur den än må underkasta sig det, som den anser vara den högsta viljan, likväl är oförmögen att höja sig till eller med sympati omfatta föreställningen om den högsta godheten. Jag tror, att andra etiska system än de, som kunna härledas från uteslutande kristna källor, måste äga bestånd vid sidan af den kristna etiken, för att åstadkomma mänsklighetens moraliska pånyttfödelse; och att det kristna systemet icke utgör något undantag från den regeln, att så länge människoförnuftet är ofullkomligt, fordrar sanningens inträsse meningsskiljaktighet. Det är icke nödvändigt, att man behöfver ringakta de moraliska sanningar, som kristendomen innehåller, därför att man upphör att ringakta dem, som den icke innehåller. Där en sådan fördom eller ensidighet äger bestånd, är den utan gensägelse ett ondt; men ett ondt, som vi icke alltid kunna hoppas att undgå, utan måste betrakta såsom priset för ett ovärderligt godt. Mot de anspråk, som en del af sanningen gör på att vara hela sanningen, bör och måste man emellertid protestera; och om en reaktionär impuls skulle göra dem, som protestera, i sin tur orättvisa, så må denna ensidighet beklagas, men måste fördragas. Om de kristna vilja lära fritänkare att vara rättvisa emot kristendomen, så borde de själfva vara rättvisa mot fritänkarna. Det kan icke lända sanningen till någon gagn att blunda för det faktum, som är känt af alla, hvilka hafva den ringaste kunskap om litteraturhistorien, att en stor del af de ädlaste och mäst värdefulla sedliga lärdomar äro ett värk icke blott af män, som ej kände, utan äfven af män, som kände och förkastade den kristna läran.

Jag vill icke påstå, att äfven den mäst oinskränkta frihet uti att framställa alla möjliga åsikter skulle göra slut på olägenheterna af religiöst eller filosofiskt sektväsende. Om personer med inskränkt förstånd allvarligt omfatta en sanning, så kan man vara viss på, att den skall komma att förfäktas och i många hänseenden efterlefvas så, som om ingen annan sanning funnes till i världen, eller åtminstone ingen, som kunde begränsa eller modifiera den förra. Jag vet ganska väl, att alla åsikter hafva en benägenhet att blifva ensidiga, och att denna benägenhet icke kan afhjälpas äfven genom det friaste meningsbyte utan till och med ofta ökas och tillväxer därigenom, i det att sanningar, som borde hafva insetts men ej blifvit insedda, förkastas med desto större häftighet, emedan de framställts af personer, hvilka man betraktar som motståndare. Men det är icke på lidelsefulla partigängare utan på lugnare och mera opartiska åskådare af striden, som denna brottning af olika meningar utöfvar sin välgörande värkan. Icke uti den våldsamma striden mellan delar af sanningen, utan uti det tysta undertryckandet af dess ena hälft ligger det onda, som man bör frukta. Det finnes alltid hopp, då personer nödgas höra båda partierna, men det är då de endast lyssna till den ena parten, som villfarelser stelna till fördomar och sanningen själf upphör att hafva sanningens värkan, i det den genom öfverdrift förvandlas till osanning. Och alldenstund få själsegenskaper äro mera sällsynta än den domareförmåga, som kan fälla ett rättvist utslag mellan två parter, af hvilka blott den ena har någon advokat till sitt försvar, så har sanningen utsikt att segra endast i den mån hvarje sida däraf, hvarje mening, som innehåller någon del af sanningen, icke blott finner försvarare, utan äfven försvaras så, att den kan göra sig hörd.

Vi hafva nu visat, att tanke- och yttrandefrihet är nödvändig för mänsklighetens andliga välgång (på hvilken all annan välgång beror), och det på fyra särskilda grunder, som vi vilja i korthet sammanfatta:

För det första: Vi kunna icke veta, om icke den åsikt, som undertryckes, möjligen är sann; att förneka detta är att göra anspråk på ofelbarhet.

För det andra: Äfven om den undertryckta åsikten skulle vara en villfarelse, kan den innehålla och innehåller mycket ofta en del af sanningen; och eftersom den allmänna eller härskande meningen i en fråga sällan eller aldrig omfattar hela sanningen, är det endast genom kampen mellan motsatta meningar, som den ofullständiga sanningen har någon utsikt att fullständigas.