Man har sagt att Lucidor under de senaste åren endast skrifvit för bröd och betalning. Om vi nogare se efter öfverskrifterna, tål dock detta påstående en betydlig afprutning. De stycken, som betecknas med orden »efter begäran», »pligtskyldigst», »efter behag», »viljefärdigst», »välvilligt»[28], äro endast tjugoen. Bland dem finnes ett vid riksrådet och fältmarskalken, friherre Lorenz v. d. Lindes bår, kalladt »Den rätta adels dygdeväg»; ett vid riks- och kanslirådet Mattias Björnklos grift, han, som från simpel mjölnarson blef en af rikets inflytelserikaste herrar, var den djupast invigde i Karl Gustafs diplomati och vågade i rådet trotsa sjelfva de la Gardies makt; ett vid kongl. stallmästaren Reutercrantzs bröllop, hvilken då fruktades såsom stående högst i den unge konungens ynnest; ett vid den åttaårige friherre Axel Gyllenstjernas begrafning. Vi se att både förtjenst, makt och förnäm börd ej tvekade att uppsöka Lucidors 41 penna. Andra stycken åter hafva väl af honom sjelf blifvit underdånigst framlemnade och belönade. Detta veta vi bestämdt hafva skett för de båda bröderna Gyllenstjerna, de engelska sändebuden lord Howard och Henry Coventry, kanske också, för riksrådet grefve Tott vid hans hustrus död, för aflidna riksrådet, öfvermaskalken och lagmannen, grefve Oxenstjernas och hans frus arfvingar, för riksstallmästaren grefve Torstensson vid hans lilla dotters död, för den i Holland födde rådman Pötter, som ordnat den 1668 af ständerna öfvertagna banken och derför adlades till Lilienhoff, hvarvid Lucidor för honom upptände en »Ehrenfackel» o. s. v. Antalet af dessa presenterade skrifvelser skulle bli ungefär tio. Vi vilja ej heller förneka, att af de öfriga poemen, fastän titelbladen ingenting upplysa derom, åtskilliga dels kunnat vara indirekta böneskrifter, dels blifvit bestälda och betalade. Men en hel mängd andra förekomma till umgängesvänner och bekanta, hvilka blott hans egen tacksamhet eller välvilja dikterat. Muntert skämtande, infinner han sig sjelf eller åtminstone hans lyra vid deras bröllop. Om det för sig går på andra trakter, sänder han dem lyckönskningsverser med posten, äfven om han sjelf ej är glad. Vid deras förluster af anhöriga sjunger han ett vänskapens och tröstens ord. Rörande är en »Sorgesuck och trösttal», som han affattat till handelsman Andersens små barn. Det yngsta af dem hade redan genom sin födsel kostat modern lifvet. Fadern hade rest med dem till Sala och insjuknade efter återkomsten, medan de vistades der. Han hade skrifvit att de skulle hemsändas till hans dödsbädd, men de hunno ej förr inom Stockholms tull, än de fingo höra att deras »far-kär låg på bår». Nu låter skalden de föräldralösa små utgjuta sin jemmer, och den döde från sin himmel uppmuntra dem. Betyda ej de här använda initialerna J. B. Johansson broder? I dylika tillgifvenhetssånger kallar han sig En välönskande eller välmenande vän och tillägger ibland ytterligare »enfaldeligen, dock välment».

Men allra mest äro dessa senare poemer dyrbara för oss derföre, att vi genom dem kunna kasta en blick in i skaldens umgängeslif och bekantskaper. Det förundrar oss att man hittills så litet brytt sig om att granska dem i 42 denna afsigt. De äro emellertid bestämdt afskilda redan till titeln från de öfriga, så att ingen tvekan om deras rätta betydelse kan uppkomma. I allmänhet i akt tager han mycket noga sin tids fordringar om rangskilnad. Rådhusrättens varning har ej gått förlorad. Till de anseddare heter det »högst lyckosälla prydliga vignings- och brudlöftesdag», de ringare få nöja sig med »gladrike vigseldag», »hederligen sammanvigdes». Likaså förändrar sig tonen från »i hög, förnäm heder- och folkrikt likföljes närvaro» till »välprydde jordsättningsdag» eller »kristhedersamme jordsättning». Vi kunna då lätt finna, hvilka han nalkas på ett förtroligare och väntrefligare sätt. Hit hör hans »väna vän», den förr nämde Carlberg, hof- eller huspredikant hos rikskansleren de la Gardie, och som snart fick pastorat i Vermland. Men betecknande äro hans täta förbindelser med bergslagsbygden och lilla tullens tjenstemän. Vi få ihågkomma, att bergslagens jern och andra produkter då mottogos af de senare i Stockholm. Så har han, utom allt annat, sommaren 1672 besjungit fyra bröllop, som stå med den trakten i sammanhang. Det är en Schaey eller Shay, fransman eller vallon till börden, hvars fader var kronans faktor öfver Jäders bruk och tillika dref köpenskap i Arboga, hvilken lemnade hufvudstaden för att gifta sig och bosätta sig uppe i landet. Denne var hans vän, och skalden tänkte en gång fira hans förstföddes ankomst till verlden, han »tänkt’ en lagerqvist kring vaggan till att linda», då han helt oförmodadt fick ett bref från vännen, att hans fader hade aflidit, så att det blir en sorgesång i stället. Det är en Trotzig, borgmästare i Falun och en af ständernas förste bankofullmäktige 1668, som blef kronans inspektor öfver kopparräntan och från Dalarne öfverflyttade till hufvudstaden och gifte sig der, då vännen Johansson uppvaktade honom med ett bröllopsqväde. En annan vän var handelsmannen Brandberg, också från Dalarne, hvars både giftermål och två år derefter följande död i Stockholm han firar. En uppbördsman vid Stockholms tolag, Zelin, helsades af skalden, då han ingick ett förståndigt äktenskap med en duglig qvinna af allmogebörd, som tyckes hafva födt sig som ljusstöperska. Vid en köpman Classons bröllop var han närvarande 43 och deklamerade verser, såsom »den som bäst kunde läsa i bröllopslaget». Med en rådman, vid namn Myrman, och en ålderman för snörmakareskrået, Tehedt, umgicks han äfven. Utom af faktorer och handelsmän utgjordes hans sällskap af jurister. Hos en Simonsson, landssekreterare i Skaraborgs län och gift med borgmästarens i Mariestad dotter, är han »gammal i gården». Vid kansliförvandten Stamms bröllop är han med, utklädd till lapp-spåman, går rundt om gästabudsbordet och skämtar med de sjutton flickorna. Med notarien i reduktionskollegium Graan har han likaledes stått i förbindelse. Och de sista stunderna af sitt lif finna vi honom i sällskap med en kapten och en löjtnant samt en vice häradshöfding, Furubom. Hur går det nu med påståendet om hans dåliga umgänge? Att en och annan af de ofvan uppräknade (Carlberg, som kastades i fängelse för en obevislig och ärerörig anklagelse, och Furubom, som i tjensten gjorde sig skyldig till försnillning) sedermera betedde sig illa, kan väl ej skada Lucidors rykte. Ty han har aldrig blifvit beskylld för andra fel än dem, som skadat honom sjelf, och litet hvar vet af erfarenhet, huru fordoms bekanta kunna förändras och förfalla. Ej heller hjelper det att antaga, att han i egenskap af poet fått umgås med personer, som underhöllo, roade sig åt och för öfrigt ringaktade honom, ty hans stolta och häftiga lynne var ej skapadt för en sådan roll, och hans språk till dem bär ej minsta spår af ett nesligt beroende. Men visserligen må den hafva varit välkommen gäst i ett gladt lag, som kunde skrifva och sjunga dertill:

»Kom’, käre bröder, kom’
Och låt’ oss denna dag
Dricka friskt i detta lag,
Uti lust och behag
Drifva bort hjertegnag’.
Så låt’ glasen gå rundtom!» Etc.

Det har blifvit en allmän tro, att Lucidor varit en drinkare. En af orsakerna dertill är väl den, att man visste att han, yrkes- och hemlös, lefde ute på offentliga ställen. Men hvarför har man då ej lika lätt påstått honom hafva 44 varit en qvinnoförförare? Man har sett verser, skrifna af honom under rusets inflytelse. Men om en strängare granskning egt rum, och ej utgifvaren utan urskiljning låtit trycka allt, skulle han för oss äfven hafva blifvit mindre drinkare. Att han vid bröllop tog till bästa, deri handlade han ju i likhet med de öfriga gästerna och hela sin samtid, men då alla de andra personerna nu äro fullt förgätna, hafva åter hans för stunden hopsatta verser bibehållits och fått anklaga honom ensam inför efterverlden. En annan anledning till det dåliga ryktet är titeln på ett hans arbete, »Lucida intervalla». Man har trott, att den hänvisade på några ljusa ögonblick mellan ett i sus och dus tillbragt lif. Men ingen särskildt antydan härpå kan den finna, som uppmärksamt och fördomsfritt genomläser nämda titel i dess helhet, utan blott den vanliga förmaningen att tänka någon gång allvarligt på döden midt under dagens mångahanda bestyr. För öfrigt är den enligt tidens sed en smaklös allusion på namnet Lucidor. Han har skrifvit dryckessånger; de äro blott två bland sexton andra visor. Äfven skref han ju psalmer. Men till och med dessa har man begagnat emot honom; man har härledt deras patos från ångern öfver ett liderligt lefnadssätt. Det bevisar föga kännedom om arten af hans egendomliga snille, att antaga en sådan bevekelsegrund till deras författande, och föga tacksamhet mot skalden, att angripa honom just med det skönaste som han lemnat oss i arf. Columbus, som sagt oss så mycket om honom, har dock ej nämnt det minsta ord om dryckenskap. I ett griftqväde, der Lucidor sysselsätter sig med menniskors olika passioner och vandel, börjar han deras beskrifning så:

»En söker konst och lust på botten uti kannan
Och tror sig vara klok, men vinet är i pannan.
Så snart det dimmar ut, är han en dum’re gäck
Än en arkadisk häst, som dricker ur en bäck.».

Visserligen kan man skrifva bättre än man handlar. Men är det antagligt, att skalden vågat i en offentlig grafskrift gifva sig sjelf en sådan dementi? Ingen af de anekdoter, hvarmed man efteråt utstyrt honom, talar om Bacchus, och senare omdömen komma från ett fiendtligt och misstänkt 45 håll. Det har varit oss obehagligt att ingå i dylika detaljer, men vi hafva ansett det nödvändigt för Lucidors minne och förklara således, att inga giltiga bevis kunna uppletas för att han varit en slaf under dryckenskapslasten. Han har blott betett sig så, som en glad fest och tidehvarfvets burleska seder inom hans kretsar gjorde ursäktligt.

Dock få vi ej mäta den tidens samhällslager efter vår måttstock. Klasserna voro då skarpt afsöndrade, när de nu öfvergå i hvarandra. Då fanns ej denna mäktiga medelklass, som nu dragit bildningen, rikedomen och makten till sig. En nutidens grosshandlare eller brukspatron skulle ej förstå den simple handelsman, som sjelf stod i sitt trånga och illa luktande kyffe till bod, eller den inspektor öfver statens bruk och räntor, som hörde till Lucidors umgängeskrets. Endast när de blifvit rika och förvärfvat sig allmännare anseende bland sina likar, upphöjdes de till rådmän. En nutidens militär, som är sällskapslifvets och balernas riddare, skulle lika litet kunna jemföras med sextonhundratalets löjtnant eller fänrik, hvilken aldrig kunde styra sitt lynne och ständigt var invecklad i blodiga gräl. Och nutidens unga damer af den högre bourgeoisin skulle ej vilja erkänna den Sissla eller Malen, som aldrig lemnat hemmet, som knappt kunde läsa innantill och alldeles icke kunde skrifva en läslig rad, som förgäfves låtsade sig misstycka männens råa skämt, och som i de förmögnare husen skötte om matskåpet och bränvinsstopet samt dess emellan sqvallrade och tisslade med sina leksystrar. Blifna fruar, ställde de sig ofta vid fönsterna eller portarna och gjorde spefulla anmärkningar om de förbigående karlarna. Men dessa skaldens bekanta, hvilkas seder han skildrar, voro den tidens medelklass. Och det språk han begagnar är en trogen bild af medelklassens då varande språk, ogrammatikaliskt och tungrodt till sina former, naivt och ej nogräknadt till sitt innehåll, snarlikt det idiom, som nu talas af vår tids halfuppfostrade allmoge. Man ser blott deraf, bland hvilka personer han var van att röra sig. Ty hvilken skilnad mellan hans simpla och inkorrekta, men rent fosterländska uttryck och den halffransyska och latinbemängda svenska i de mest städade och finpolerade perioder, som vi läsa uti en de la Gardies och de 46 andra rådsherrarnes bref! Kanske dessa ej ens så ofta talade svenska. Ty Sveriges lysande aristokrati var då på det strängaste afsöndrad från det öfriga samhället och lika mycket europeisk som svensk. Det är naturligt, att Lucidor skulle umgås med den klass, hvartill han sjelf hörde. Vi hafva blott visat, att han, trots sitt gatulif, ej blandat sig med den så vildsinta och genområa folkhopen, som stod der nedom.

Vi skola äfven begagna hans poem till besvarandet af en annan fråga. Man har påstått, att han födde sig uteslutande som bröllops- och griftpoet. Vi hafva likväl sett, att endast hälften eller trettio af antalet öppet utsäger en sådan bestämmelse. Men förtjensten har kunnat vara större än man trott. För bröllopsqvädet till Kristoffer Gyllenstjerna fick han ju 10 daler i karoliner. Gyllenankars förr omnämda begrafningskonto uppför 36 daler som arvode för högtidsverser[29]. Hvad har ej en så fullkomlig ädling som grefve Tott kunnat gifva honom! Och alla de, hvilkas friska sorg eller glädje fann sig af honom i vers förherrligad! Lefnadsvanorna voro långt ringare än nu, penningvärdet långt högre. Men skäl finnas att tro, att detta ej utgjort hans enda inkomstkälla. Poemen beröra i stort antal embetsmän i kongl. maj:ts kollegier och rätter, så väl tromän som trotjenare, gamla och unga. Då han nu med dem stått i förbindelse, huru nära ligger det ej att antaga, att han betjenat dem i deras skrifveri och dragit inkomster äfven deraf. Han var mäktig flera språk. Han hade ju en gång varit en slags sekreterare. Han sysselsatte sig dermed de första månaderna i hufvudstaden. Det kunde ej störa hans frihet, ty han egde ingen ordinarie tjenst, var blott till hands, när han behöfdes. Han kunde slutligen undervisa i främmande tungomål. Med ett ord, intet tvingar oss till att tro, att han lefvat och dött i elände. Det är sannt, att han ej efterlemnade tillräckligt för att begrafvas. Vi sågo huru mycket detta kostade, och hvilket stort värde hans samtid satte på en ståtlig likfärd. Men han var häruti, såsom i 47 åtskilligt annat, upphöjd öfver densamma ända till gränsen af tadelvärd likgiltighet. Han hade hvarken hustru eller slägt att tänka på. Han har sjelf påstått sig vilja lefva ur hand i mun. Och huru många med samma åsigter om det jordiska goda som Johansson hafva ej betett sig sin samhällsklass värdigt utan att efterlemna arf. Detta hindrar således icke att antaga hos honom ett i allmänhet passabelt yttre skick. Det är en lång väg mellan att hafva bekymmer och vara fattig och att gå omkring som ett förfallet subjekt, äfven om en poetisk glömska skulle hafva ökat tarfligheten mera än som var behöfligt. Man har dragit missgynnande slutsatser från det porträtt, der Lucidor framställes med penna uti handen, men i alldeles blottad bröstbild. Hvarför dömma till ett så vanärande elände, när man kan ega en bättre förklaringsgrund i ett konstnärligt motiv? Hvad vi bestämdt veta, är, att han bar handskar och värja, en prydnad, hvarom vi ej behöfva hänvisa längre än till Molières komedi för att å daga lägga, att den endast bars af adelsmän eller statens och vetenskapens tjenare och ej ansågs passa för en simpel borgare, att den således hörde till hvad vi skulle kalla en gentlemans drägt.

Ett fenomen, som ofta uppdykt inom vår af revolutioner så hemsökta samtid, skall hjelpa oss att bättre förstå Lucidors karakter än hans eget tidehvarf kunde det. Det skall visserligen gifvas framstående personligheter i alla tider, som sätta sitt individuella oberoende öfver samhällets seder och bruk, liksom alltid den stora massan lätt uppoffrar det förra för en blind lydnad åt de senare. Men i synnerhet den nu varande litteraturen är full af dessa hjeltar och hjeltinnor. Vare sig nu att samhället för länge dröjt med att i sig upptaga och göra berättigade äfven de ästetiska intressena, eller att af menniskoandens förmögenheter fantasin är den lättrördaste till afvägar, alltnog, vi hafva sett menniskor af stor begåfning uppträda som försvarare och utöfvare af det så kallade fria poetiska lifvet, hvilket väl skall betyda, att alla hinder för fantasins fria spel undanrödjas, och att derföre familjen och samhällets kraf förnekas. Det är klart, att en sådan åsigt är i sig sjelf grundfalsk och blott måste leda till den svagares, d. v. s. individens förstöring. 48 Men under de svåra brytningar, som samhället i våra dagar undergår, kan det gifvas stunder, då denna lära skall bland sina leder räkna just de ädlaste naturerna. Praktiskt hafva vi äfven sett, att det kan försökas med framgång. Shakspeare har som londonerskådespelare lärt sig åtskilligt deraf, och under Italiens himmel, der den sköna naturen ensam tillfredsställer så många behof, eller midt uti Paris’ civilisation, der en stor talang kan försäkra sin existens utan konseqvent och ihärdigt arbete, har en sådan författares frihet ofta gagnat poesins och konstens sak, äfven om man ej blundar för de missriktningar, som derigenom uppstått. Men hvad som dervid oundgängligen erfordras, är ett upplyst publikt omdöme, en liflig uppfattning af det skönas berättigande och en stor derför intresserad allmänhet. Men hur var detta möjligt i Sverige för två hundra år tillbaka? Vår skaldekonst låg då i sin födslovånda. Den uppväckte hos flertalet af nationen endast föga intresse, ty den hade ännu ej ingått bland nationens behof, och i betraktande af dess enfaldiga och smaklösa beskaffenhet hade den knappt rättighet att pocka på tidehvarfvets ynnest. Hos oss uppstod ingen af dessa väldiga heroer, som förmådde rycka bindeln från menniskornas ögon. Vi se också den unga poesin förnämligast derigenom vinna aktning, att den idkades af män, som redan voro af sin tid erkända som i duglighet öfverlägsna på andra områden. Så var Stjernhjelm lika ansedd embetsman, matematiker, språkforskare, filosof och skald. Och »den djerfvaste af de karolinska skalderna», Gunno Eurelius, var framför allt en nitisk och mycket använd direktör för landtmäteriet. Men det är klart, att hos några den poetiska fallenheten skulle vara utvecklad ända derhän, att den inkräktade på de solidare egenskaperna och viljan. Dessa förstod man ej riktigt, de blefvo martyrer. Tillräckligt utrustade för poesins kraf, voro de för litet utrustade för samhällets, som under ingen tidrymd betydt så mycket som då. Det var monarkins och statens envåldsperiod. En poet, som ej uppbar pension af hofvet, som var utan anställning i statens tjenst och utan särskildt lefnadsyrke, var en anomali, som ingen förstod. Ty hvar skulle han finna erkännande och stöd? Det fanns 49 ingen press och publicitet. Vi kunna nu knappt föreställa oss den tidens snäft åtdragna samhällen. Utom den råa hopen af dagsarbetare, funnos endast fyra klasser medborgare: aristokratin, presterna, militära och civila embetsmän samt handelsmän. Och till på köpet dessa strängt afsöndrade. Hvilket yrke skulle då poeten tillgripa, som alltid har svårt att finna sig bland de så kallade positiva menniskorna? Hvilken plats skulle hans af motsatser kombinerade själ intaga bland så enkla förhållanden? Och hvilken lefnadsuppgift—den att arbeta för poesin, som ej ännu fanns till, hvars sjelfständighet ingen begrep? De förnäma vände sig med afsmak från de muser, som nu för första gången framstapplade sina toner på ännu barbarisk svenska. De voro vana att lyssna till andra på ett naturligare tungomål, Roms och Italiens konstmessiga språk, eller de vände sig mot den uppgående solen, den franska klassiciteten från Ludvig XIVs hof. De öfriga fattade ej det nya intresse, som ej hade någon egentlig nytta till följd. De undrade blott på, att en så begåfvad och lärd man kunde drifva omkring utan stadig sysselsättning och utan att begagna sig af sina företräden. De fingo deraf en ofördelaktig tanke om hans karakter och lefnadsmål. Denna besynnerliga menniska nalkades deras hem och umgänge blott på afstånd såsom bröllopsgratulant eller begrafningspoet. Och när han då vände sig ifrån dem, återstod honom blott larmet på gatan och värdshuset. Men dylika ställen lifvades ej då af de samtal om teater och konst, vetenskap och litteratur eller förskönades af den smak och lyx, som nu draga sin lysande fernissa öfver restaurationslifvet i hufvudstaden. De liknade i stället de kyffen och sällskaper, som underhålla oss på vissa holländska genretaflor. Dertill kom, att ingen uppmuntran, intet solsken från tronen träffade de stackars sånggudinnorna. Konungen var för ung och obildad; han visade blott anlag för kroppsöfningar och lustläger. Hennes majestät drottningen kunde väl få sin son att intressera sig för en och annan predikan och hygglig prest, men var sjelf för tanklös för att ingifva honom någon litterär håg. Det fanns visserligen mäcenater men på ett annat område, ty de mäktigt uppblomstrande vetenskaperna, som hade att hugna sig af de regerande 50 rådsherrarnes ynnest, sköto poesin i skuggan. Så kommo bekymren öfver styrelsens förfall och en blifvande efterräkning. Få af den tidens maktegande, mest naturligtvis rikskansleren, hafva fått någon anmärkningsvärdare uppvaktning af den svensksa sångmöns talförare. Vi se, att det poetiska lifvet var en omöjlighet. Lucidor hade anlag dertill, har försökt det och blifvit upprifven på försöket.

Det finnes två sidor i hans karakter helt nära hvarandra, som genast springa i ögonen. Den ena är en stolthet och sjelfständighet, som aldrig ville höja sig eller ens veta af någon öfverman, och som kunde bli desto farligare, som den var förenad med en benägenhet att aldrig stanna på halfva vägar, utan drifva sin föresats till dess yttersta konseqvens. Ty hans häftighet var stor. Den andra är ett lika okufligt frihetsbegär. Insupet med blodet från de vilda seglarne på hafvet, som voro vana att trotsa alla slags eländen, stormar och faror under de ständiga krigens och flibustierernas tidehvarf, utveckladt under ett kringirrande ungdomslif vid universitetet och i främmande länder, ytterligare inrotadt efter hemkomsten genom saknaden af anhöriga och en stadgad lefnadsbana, blef detta frihetsbegär slutligen så öfvermäktigt, att han upphöjde det till uteslutande grundsats med förakt för samhället ända till trots och hårdnackenhet. Han har således ej låtit leda sig af några rent poetiska motiv, ty ett sådant medvetande fanns näppeligen den tiden, ehuru han kan sägas vara dess föregångare, utan af sitt häftiga lynnes drift. En annan fråga blir, om hans beslut genast var färdigt eller om omständigheterna så småningom förde honom derhän. Ty hvad veta vi nu om hans strider? Det vill dock synas som om det ligger en lång utvecklingsväg mellan den yngling som vid hafsstranden så mildt och menlöst besjöng sin kära, och den man, som efteråt vände ryggen åt familjelifvet. Kanske hade hans stolta själ kommit i strid med samhällsandan och adelshögmodet, då han såg sig, oaktadt han kunde mäta sig med de förnämare i lärdom och storsinthet, omöjligen kunna öfverstiga den skranka, som då skilde frälse och ofrälse. Vi, som till och med i våra samfund hafva bevittnat deras olyckor, hvilkas äregirighet ej låter sig ledas af deras ställning, kunna knappt föreställa 51 oss det förtviflade missnöjet hos sextonhundratalets så beskaffade män. Kanske också hans oförmåga att sätta sig in i ett bestämdt yrke eller hans motgång på embetsmannabanan drifvit honom till att af nederlaget göra sig en slags ära, allt nog, han begärde intet vidare af samhället, han förnekade der all framtid. Man ser, att han tidigt betraktat sin existens som förfelad och afskedat ungdomsintresset och hoppet. Han stod omsider ensam. Och hvad betydde ej detta, efter hvad vi förut visat, den tiden! Det är alltid svårt att skapa sig ett lefnadsmål, som samhället ej adopterat, och som derföre måste, oaktadt all vår egen tro, plåga oss med sin osäkerhet. Men att icke ega något mål alls! Att lefva för dagen som en kringvandrande student utan framtid, utsatt för de strängas tadel, de verldsklokas tysta spe, för allas förvåning och—som det ständigt sker, då man ej förstår,—för deras snara likgiltighet! Att sluta sin bana med just det, hvarifrån den unge debutanten sträfvar att komma, lifvet för stunden och vistelsen på källarena! En egenskap kom honom dock härvid väl till pass. Det är ett nytt drag i hans karakter, att han ej skattade det timliga goda högt, att han var nöjd med litet. Han sökte ej de mäktigas ynnest, han var för stolt att begära beskydd, han kände sig dragen till de ringare. Lyckan blef honom likgiltig. Och sist måste det egna högmod infinna sig, som envisas att bryta med menniskorna och hålla sig fast vid en förtviflad sak. Det var hans aristokrati, och att Lucidor egt en sådan af egen art midt ibland sitt simplare umgänge, är obestridligt. Han är ingen beundrare af tidens adel, men hans hjerna sysselsätter sig med tankar derom. Han stiger med sina verser inom dess krets och trotsar den genom ett med flit sjelfsvåldigare och friskare språk. Han vet sig vara af skaldernas adel. För öfrigt var då hela det svenska samhället en enda aristokrati, liksom dess historia ser ut som ett epos. Om någonsin allmänandan fått besegra materiens knapphändighet hos ett folk, var det i Gustafvernas och Karlarnes Sverige. »Verket» hemma hotar att falla i spilror, men man står som en stormakt inför Europa. Landet är fattigt och ödsligt, men man bygger trappuppgångar som Drottningholms eller för ett hof som de la Gardies 52 och Per Brahes. Det är endast ett nytt uttryck af samma segervana och hugstora ande, då Lucidor i detta tidehvarf vågade lefva som en poet. Han måste misslyckas, men det, att han ej genom svaghet och laster långsamt nedglidit, utan fullt medvetet valt sin ställning, räddar honom från det miskundsamma medlidandet och gör honom till en sant tragisk person.