Vi hafva sagt, att han försmådde sin lefnads lycka. Dock är ej detta den värsta uraktlåtenheten i hans lif. Han har begått en synd, som kastar ett egendomligt ljus öfver likgiltigheten och vårdslösheten i hans karakter och som, mindre ögonskenlig för hans applåderande samtid, hotar att beröfva honom efterverldens aktning. Han har försummat sina manuskript och utan granskning ut kastat dem åt allmänheten och efterverldens kritik. Det var att brista i hänsyn till sig sjelf, sitt rykte och framför allt till poesins genius. Och det låter ej ensamt förklara sig af hans tidehvarfs för oss obegripliga sorglöshet att utan nödig sjelfkritik och utstyrsel utgifva sina dikter. Ty hans mål, det enda som stod honom öfrigt, var just poesin, hvilken han i sina tillfällighetspoem lika mycket försummat som sin öfriga framtid. Hvilken olika väg gick ej Columbus! Denne böjde sig under sin tids prosaiska förhållanden, men fick just derigenom tillfälle att egna en allvarlig och pligttrogen vård åt sin sångmö. Lucidor deremot sökte lefva poetiskt och sjönk ofta i sin poesi ned till den pinsammaste prosa. Om han på bekostnad af sin lefnads lycka hade förmått lemna oss en allt igenom värdig poetisk skatt, skulle efterverldens beundran hafva hållit honom skadelös och kastat glans öfver hans förirrelser. Nu ökas det tragiska i hans öde dermed, att han förspilde sin existens utan att blifva en stor skald.

Vi frestas genom hans beteende att tro, att han sjelf ringaktat sina bröllops- och griftpoem. Har han då sjelf kunnat inse, att han egde för litet snille att bana sig en alldeles säregen väg? Det kan finnas så olyckligt utrustade anlag, att de visserligen genom samtidens fördomar och moln förmå urskilja poesins skönaste kuster, men på samma gång äfven mäta det stora afståndet mellan målet och sin förmåga 53 att hinna det. I så fall har han tömt den tragiska kalken ända till botten och förlorat den sista illusion, som kunnat trösta hans lif. Han stod nu på den pinsamma punkt, då man oupphörligen jägtas att jemföra, hvad man tydligen blifvit, med den sväfvande förmodan om, hvad man kunnat blifva. Men att hafva försakat samhället i medveten likgiltighet derför, att förfela sin bestämmelse för efterverlden på poesins område och att hafva en dunkel aning derom, detta är ett dystert slut på så många lysande ungdomsförhoppningar, helst när ens roll på sådant sätt är utspelad vid trettio år eller den period, då man borde inträda i sin mandoms blomma. Det är otvifvelaktigt att Lucidor känt sitt värde, och mer än sannolikt att han äfven känt sitt fall. Också kallade han sig Lucidor den olycklige.

Vi få dock icke fatta det så, som om han först sent skulle hafva insett sin belägenhet. Tvert om har han tidigt egt en förkänsla af sin sorgliga tillvaro. Man har ofta anmärkt, att det finnes naturer, som med en mängd lysande färdigheter dock äro från första början behäftade med ett fel, som gör dem alla om intet och med blind makt griper sin menniska i likhet med de gamles öde. Redan i det första giljareqvalet till Gyllenstjerna, dateradt den 17. augusti 1669, tilläger han till Lucidor epitetet den olycklige, och efteråt blir det vanligt. Äfven häraf finna vi, att den misslyckade debuten i Stockholm ej har utgjort någon brytning i hans lif. Columbus säger, att han spådde sig olycklig i all sin tid, och att han såg verlden uti en dylik gestalt. Några hafva trott, att han kallat sig så för att göra sig intressant och af de stora, som han tillegnade sina poem, få en desto större penningsumma. Intet är dock falskare. Han har aldrig nämt ett ord om egna öden och sorger i sina sånger till andra. Den tiden var ej ömtålig i uppriktighet. Och huru litet han skydde att framställa sig sådan han verkligen var, må följande anekdoter visa, som äro särdeles upplysande om hans karakter. De äro tagna ur Columbi anteckningar om ett och annat, kallade »Målro eller romål». Den första lyder så: »Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt. Det var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sjöng. Då bad jag honom, 54 att han intet skulle sjunga. Han frågade: Hvarför icke? Derföre, så var mitt svar, att det icke är tjenligt. Då bemötte han mig, om ej vädret och luften var allmän, och alltså hvar och en hade fritt till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore också tungan hans egen, och visan, den han sjöng, hade han sjelf komponerat. Då ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nemligen Svartmangatan. Vi voro just stadde i dess gatumun på Köpmangatan (såsom vid Stortorget, var väl detta ställe då ett af de mest folkuppfyllda i hufvudstaden). Han ville gerna veta, hvarföre jag ej ville hålla honom sällskap. Jag gaf till svar: På det att icke allt folk må vända ögonen på oss för hans sångs skull och hålla oss för narrar. Han sade, folket vore narrar sjelfva. Dock lofvade han sig icke mer vilja sjunga, det han också höll den gången.» Denna anekdot är oss dyrbar, emedan den visar, att Lucidor var både sångare och viskompositör. Men hvilken sjelfständighet mot hopens undran visar den ej derjemte! Kunde det länge dröja, att ej en sådan menniska blef allbekant? Den andra lyder: »En gång åkte gref Peder Brahe förbi. Då tog jag af mig hatten som andra och bockade mig. Lasse frågade mig, hvarföre jag det då gjorde. Derföre att riksens drots åkte förbi, sade jag, och det heter ’ära den äras bör’, och han dessutom är en herre, hög af ålder och meriter, och meriter ega vördas och äras. Då svarade han: Grefe Per far sina vägar och jag mina. Om jag har några pengar i pungen, så går jag på ett värdshus, lagar om mig det bäst jag kan, och gref Per för sig, hvar han vill. Men har jag något att söka af honom, så går jag till honom och bugar och bockar.»—Hvilken sjelfständighet äfven mot de store! Och detta på en tid, då de förnämste rådsherrarna hade ett litet hof omkring sig på sina gods, och presteståndet på riksdagarna yppade sin fruktan, att, likasom aristokratins hofpredikanter och patronatsprester redan voro det, hela kleresit skulle blifva simpla tjenare åt adeln. Men hörom vidare: »När jag bad honom bättre använda sina gåfvor, söka ynnest hos de höge, deraf han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det vore väl tokigt att sälja sin frihet för några hundrade riksdaler om året. Och dertill vore det en 55 inbillning om den äran. Ty, sade han, om ni sutte vid ett herrebord och jag vid ett gårköksbord, eller ni sutte vid den främre ändan af bordet och jag vid den andra, käre, hvad sällhetsförmån hade ni framför mig? Då jag vidare förehöll honom, att principibus placuisse viris summa sapientia est, och att det vore den första trappan till ära och uppkomst att berömmas af de berömda, erkännas af de värdiga värdig, hvilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och förtjenster öfverkommer, sade han sig intet passa på, sig intet ha svultit än. Då svarade jag: Det kan än vara tids nog.»— Vi hafva hört, snart sagdt af hans egna läppar, hans lefnads teori och ekonomi. Samuel Columbi sanningsenlighet är upphöjd öfver allt tvifvel. Och han kände Lucidor väl. Om ej redan i Upsala, som är sannolikt, är det bekant att de i Stockholm plägade umgänge. Men de skildes snart åt, i det att Columbus 1672 anträdde sin utrikes resa med de unga bröderna Reenstjerna. Det behöfver anmärkas, att han ingenstädes beskyller Johansson för lösa seder och kroglif. Att emellertid Columbus ej blifvit hans synnerlige vän bevisas af det kalla och intetsägande epitafiet öfver hans sorgliga död. Och svårligen hafva de i längden kunnat fullt förstå och uppskatta hvarandra. Dertill voro deras lif och skaldeverksamhet för olika. Hvilken skilnad är det ej mellan den enes veka natur och regelbundna vanor och den andres häftiga lynne och upprörda lif! Den enes poesi liknar en klar och inom säkra dammar inhägnad flodbädd, den andres en grumlig och öfver obeaktade hinder framstörtande fors. Men om vi skulle antaga jemförelsen med Diogenes, ej som en oratorisk grannlåt, som i sitt slag kan ega sanning, utan efter orden, så att Lucidors lefnad skulle i allt vara en förnyelse af den antika naturmänniskans vidriga öfverdrifter, tro vi att han uppfattar den menlöse Columbi utsago oriktigt. Ty derhän har han ej kunnat missförstå den för poesi och skönhet intresserade Lucidor. Ja, vi tro, att mångens intryck af det svenska skaldeparet skall blifva likt det, som man erhåller i vissa dramer, der den ena personagen förträffligt tjenar till att framställa den rätta vägen och det sunda förnuftet, 56 men den andra förnämligast ådrager sig vår uppmärksamhet som den intressantaste.

Det finnes några andra anekdoter om Lucidor, upptecknade af professorn, sedermera biskopen Olof Celsius den yngre såsom annotationer till Lidéns afhandling om den svenska poesin. »En gång hände sig att riksrådet grefve Tott, som i samma dagar förlorat sin son, reste förbi. Lucidor passade då på och stack in i hans vagn ett papper utan att vidare låta märka sig. Grefven, som trodde att det var en tiggaresupplik, såg icke derpå förr än han kom hem och fann att det var en grafskrift öfver hans son. Några hans vänner, som väl kände Lucidors stil och skrifsätt, försäkrade, att ingen annan än han skrifvit henne. Grefven skickade då sin kammartjenare med en hederlig gåfva till Lucidor, hvilken efter mycket sökande anträffades, men gaf till svar, att han icke skref för penningar. Sedan grefven mottagit detta svar och tillika blifvit underrättad om Lucidors sinnelag, lät han därefter en dag bjuda honom till sig på middag. Efter måltidens slut bad grefven Lucidor, att han ville bära en klädning, som han för hans räkning låtit förfärdiga. Lucidor tog emot den, och då han, i henne utstyrd, kort derefter träffade sin vän Columbus, så förvånades denne, huru han blifvit så grann, och sade, att allt folket undrade och gapade på honom. Lucidor gick då hem, tog af sin granna klädning, brände upp henne och iklädde sig den gamla. Då han derefter träffade Columbus, som frågade efter den vackra drägten, omtalade han hvad gjort och tillade, att han ej ville bära en drägt, som gjorde honom till ett vidunder.» Vi bekänna, att vi ej rätt veta hvad vi skola tro om denna anekdot. Har hon någon sanning uti sig, ty i detaljerna tar hon miste, eller är alltsammans en dikt? Innehållet deruti förefaller oss högst besynnerligt och osannolikt. Celsius lefde ju ett helt sekel efter Lucidor, och många orimliga rykten gingo i svang om skalden. Att Celsius orätt uppgifver hans mördares namn och derunder berättar en annan, alldeles grundfalsk anekdot, förringar naturligtvis trovärdigheten af denna. Vidare: skulle Columbus hafva försummat att uppteckna ett så pikant drag? Uppgiften om grefve Totts aflidne son är alldeles 57 oriktig. Qvädet, som är mycket vackert, handlade om hans fru, född Oxenstjerna, och, långt ifrån någon anonymitet, bär utsatt författarenamn, Lucidor den olycklige, och datum af begrafningsdagen den 19. maj 1672. Slutligen har grefve Tott, som var en af regeringens mest använda diplomater och nästan jemt på utrikes resor som dess utomordentliga sändebud, redan i april afgått som gesandt till Polen och således för fäderneslandets skull försakat att vara närvarande vid sin makas jordfärd. Lucidor måste då hafva in kastat sitt ännu blott handskrifna qväde i grefvens vagn, medan denne var hemma och hans gemål stod på bår. Poetens handling var ingalunda så utomordentlig, som den nu skulle förefalla oss, ty man var knappt då aflägsnad från den period, då en sann kavaljer, när han på gatan mötte en dam i sin kaross, steg upp i hennes vagn och under höfviskt samspråk åkte med henne en bit väg. Men ett sådant bemötande af Tott är i full enlighet med hans karakter, ty han var i rang, skönhet och nobless lika lysande. Vi tro således, att Lucidor på ett eller annat sätt presenterat honom poemet och blifvit på furstligt vis belönad. Men att han så oförståndigt och löjligt skulle besvarat sin höge gynnares ädla uppförande, derom kunna vi ej, när så många omständigheter tala deremot, öfvertyga oss.—Celsii anförande om poetens död lyder ungefär så. Han hade skämtat med en vän, Samuel Ernstedt, som slutligen satt sig i försåt under bordet och stuckit Lucidor midt igenom bröstet. Denne har då sagt: »Ernstedt, du har gjort min spådom allt för sann, jag är stucken till döds. Du har gjort en elak gerning, men gå nu hem i min kammare, tag hvad pengar der finns och rym.» Ernstedt fick sedan lejd och kom hem igen.—Det är en fullkomlig »sannsaga». En annan uppgift ur samma källa har på ett besynnerligt sätt kommenterats till Lucidors nackdel. Celsius uppgifver nämligen, att han förde ett kringirrande lif och om sommaren bodde långt upp på Norrmalm i ett lusthus, beläget i en trädgård, och der hela möbleringen bestod af en halmbädd, ett vanligt bord och en stol samt bläck och papper. Hvad behöfdes nu vidare bevis på hans ekonomiska elände? Äfven den siste utgifvaren af hans skrifter, Hanselli, talar urskuldande 58 om att han ej alltid kunde trifvas i sitt »vintersvala lusthus», der »snön stundom bredde sitt hvita lakan öfver hans tarfliga halmbädd i ett hörn af rummet». Med förvexling af årstiden har således den ogynnsammaste opinion utbildat sig om hans bostad. Äfven vi veta, att den med hans osäkra inkomst måste vara tarflig nog, men skola framställa en gissning derom, som åtminstone är rimlig. Vi hafva redan hört något talas om hans »herbergen» på nedra botten, troligtvis i ett trähus på malmarna, hvarest då för tiden någon »värdinna» plägade logera enskilda på kortare tid och der man åtnjöt då varande värdshus’ beqvämligheter. Men vi tro att han snart tvungits att taga sig en stadigare bostad. Vi hafva funnit honom ega ett i ögonen fallande lifligt umgänge med lilla tullens tjenstemän och bergslagsboarna. Vid hans död var en der anställd vaktmästare, Jost Stare, jemte en handtverkare, hans enda skyldsmän. Den förre bodde otvifvelaktigt i det hus vid Svartmangatan inom Staden, som var accisens egendom och upplagsmagasin. Var det kanske på sin vindskupa i detta bullersamma hus som poeten hänsyftade, då han skref:

»Och många griller klifva
Upp i mitt skatebo,
Hvar jag ej, som jag vill,
Kan ha min rimme-ro,
Och Phœbus’ konst ogill.»—?

Hvad var naturligare, än att han under sommartiden sökte sig en lämpligare »skaldebolig» och fann en passande sådan i lusthuset på Norrmalm, hvilket han hvarken förmådde eller med sina enkla vanor ens ansåg behöfligt att möblera, men hvarest han fick följa sin fantasi att lefva som nomaden i sitt tält och ostörd invänta sånggudinnornas ankomst. Norrmalm egde då ännu inga ståtliga gator och höga husmassor, i stället höjde sig småstensberget, begränsadt af trädgårdar och lusthus. Här, omgifven af fjärilar och blommor, och befriad från den vedervärdiga stanken från hufvudstadens gränder, kunde han fröjda sig åt frisk sommarluft och se skutorna segla ut på Mälaren och vimplarna fladdra från skeppen på strömmen. 59

Så till ända lupo de sista åren af hans lefnad. Bilden bör äfven för oss vara intressant, ehuru Lucidors enkla förhållanden togo sig ringa ut mot de invecklade och romantiska händelser, som i våra dagar omgifva hjeltarne af hans slag. Själens eld och strid är densamma, det yttre må te sig huru som helst. Troligen fick han mången gång i praxis utöfva sin grundsats att ej misstycka ett »gårköksbord». när kassan var tom. Dess emellan lefde han undan och tog dagen som den kom. Hela staden kände poeten Lucidor; hans verkliga namn förekommer mindre. De offentliga ställen, som han besökte och som hans skrifter omtala, voro »Den holländska tuyn» vid Österlånggatan, som fanns qvar på Bellmans tid, »Frans de Moy» med namn efter en utländning som synes haft den elegantaste vinhandeln, »Munkens källare» midt emot det gamla Myntet, der en oriktig tradition ansåg honom hafva blifvit mördad, och »Fimmelstången» vid Kindstugatan, der dådet verkligen skedde. Han var ganska ofta uppsökt af höga och låga för att med sina rim förhöja deras glädje- eller sorgefester, och han gjorde affären merendels kort. Ty han var nu hufvudstadens erkände bröllops- och begrafningsskald. Men det var nu slut med hans ungdomsfriskhet. Kärleken hade tagit afsked ur hans hjerta. De ömma och vackra visorna hade tystnat. I stället öfvergick han till holländaren Cats’ dikaktiska erotik och bearbetade honom i ett mycket långt och förståndigt poem. »Om en mös pligt», hvilket han ej hann afsluta. Och troligen härleda sig från samma tid hans psalmer, hvari han så gripande skildrat ångerns qval, dödens fasa och det tillkommandes ovisshet. Han kunde knappt också undgå följderna af sitt lefnadsval. Det försummade samhället hämnade sig såsom det höfves alla stora makter. Det lemnade honom till det yttre oantastad, men han fick lära känna att blotta saknaden deraf blef en inre sjelfförstörelse. Den tilltagande tomheten och disharmonien i hans själ behöfde en ständigt stigande häftighet för att kunna något så när förgätas. Derföre bar hans sånggudinna—såsom Sondén träffande anmärker—prägeln »af en mera menadisk än poetisk kraft». Möjligen har äfven någon gång Bacchus måst tillkallas, för att trösta hans enslighet och dervid, som det vill synas, stänkt några 60 vindroppar öfver hans verser. Ibland hade han ölstånkan bredvid sig under författandet och uppfriskade sig då och då med en klunk derur. Det låg i sakens natur att hans dagar skulle bli sämre och sämre. Troligen har han dock om julen 1673 vistats borta på landet hos någon vänkär familj, emedan på fem månader omkring denna tid (oktober—mars) vi ej ega någon dikt af honom. Då han slutligen den 24. maj 1674 vid makarna Oxenstjernas jordfärd låter höra den sista vältaliga klangen af sin lyra, kallar han sig med det betecknande namnet Thanatophilander (en man som älskar döden). Han har således önskat att dö. De yttre förhållandena blefvo också allt dystrare. Med hvilka känslor skulle han ej vid den nu ändtligen skeende begrafningen af Stjernhjelm den 28. juni 1674 se den långa sorgprocessionen från Brunkeberg till S:t Klara kyrka! Men ingen sång till den store hädangångne! Kriget hade nu spridt sig öfver hela Europa, och dess flammor nalkades Sveriges landamären. Ett sändebud från Ludvig, Feuquières, hade kommit hit och underhandlade ifrigt. Våra arméer i Tyskland utrustades, det ena regementet efter det andra fick under sommaren uppbrottorder. Man ville nämligen under den gamle, men för krig ständigt benägne riksmarskens befäl hopsamla ända till 22,000 man i Pomern. Rådet hade de bittraste bekymmer att underhålla dem. Emellertid spred sig ängslan och oro omkring landet. Så kom hungersnöden. Osäkerheten var stor på Stockholms gator. Vi, som nu så länge i vårt obeaktade hörn fått åtnjuta fredens och en jemn utvecklings alla välsignelser, hafva svårt att föreställa oss den allmänna beklämningen hos våra förfäder, då Sverige var en stormakt och omedelbart beroende af hvarje fluktuation inom den europeiska politiken.

Lucidors död är i konstnärlig mening en högst passande afslutning af hans olyckliga lif, men har kanske mest bidragit till hans tvetydiga rykte. Ty misskännandet och misstanken hafva öfverallt gömt sig inom det mörker, som råder i berättelserna om hans lif. Det sista draget, som återstår oss att omnämna af hans karakter, och som gör honom så fulländadt tragisk som om han vore en ren fantasiskapelse för ett drama, ur hans nästan demoniska medvetande 61 om sin bråddöd. Ingen har vuxit så förtrogen som han med förgängligheten och undergången af allt jordiskt. Och denna förkänsla blir allt starkare, ju mer han nalkas döden. Det är väl derföre, som Wieselgren låter honom sjunga sina psalmer »med dödssåret i sin kropp», på sjuklägret mellan mordet och afsomnandet. Detta är endast en fantasi, ty han hann knappt yttra några ord, innan han afled. Men hörom honom i en psalm:—

»Was ist vor Arbeit Noth,
Eh der gewisse Todt
Uns ungewiss ereilet
Und eine Wunde schlägt,
Die uns ins Grab einlegt
Und bloss im Himmel heilet!
Das helle Sonnenlicht
Kommt uns erst ins Gesicht
Mit Heulen, Schreien, Weinen.
Mit Schwitzen werd’n wir gross;
Wir fahren in den Schoss
Der Mutter, eh’ wir’s meinen.
— — — — — — — —
Nicht Schöne, nicht Gestalt,
Kein Jung-sein oder Allt
Kan uns den Tod abwehren.
— — — — — — — —

De sista raderna hunno ej fullbordas. Med dyster förkärlek dröjer han vid de utmärkta historiens män, hvilkas verk och gerningar äro förspilda, eller vid de väldiga, af menniskohand uppresta monument, som redan fallit till stoft. Och öfver allt sammans ljuder med sublim likgiltighet oföränderligen temat »allt är intet» som i »Predikaren»:—