»Allt hvad i verlden är, är fåfänghet, allt inte.
— — — — — — — — — — — — —
Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte.
Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull,
Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull,
Och mullen ingenting».

62

Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så obotlig men poetisk sorg, att den färgar hela verlden:—

»I evigt verldslig-sinte,
Måst icke verlden då med tiden blir till inte,
Som utaf inte gjord och så högåldrig är
Att hennes öde död visst måste vara när?
Man hörer sjö och haf mer än som vanligt brusa,
Man hörer vädergud’n med grymma stormvä’r susa,
Årstiden håller ej som förr sin vissa tid
Med hetta eller frost. Allt synes som med strid
Till fallet luta ner och fram till ändan ila,
Allt, liksom trött utaf sin möda, söka hvila.
Den trötte Atlas, som så länge himlens last
Har burit, signar kull och orkar ej stå fast.»

Då han den 11. augusti 1674 sände några sorgverser med sin vän, handelsman Brandbergs stoft till kyrkogården, skref han:

»Kom, hjelp mig, att jag klagar
Af hjerta, som sig bör
Den som i bästa dagar
Sitt afsked tar och dör
Uti sin bästa blomma,
Sin ålders middagstid!—
Si, så kan döden komma,
När vi som trygg’st i frid.»

Var det med de derför erhållna pengarna i fickan som han dagen derpå gick in på den källare, der han då mördades?

Tack vare de nyupptäckta rättegångshandlingarna i målet, hafva vi fullständigare underrättelser om hans död, än vi haft om någon händelse under hans lefnad. De beriktiga flera lösa antaganden om, att han blifvit dödad i ett slagsmål, att det skett af hans bäste vän och under rusets inflytelse, att han lefvat någon tid efter mordet och, »en kristendomens Ragnar Lodbrok i samvetsqvalens ormgrop»; lättat sitt hjerta genom andaktsöfningar. Wieselgrens förmodan 63 att hans baneman varit »hans gode vän, hvilken vi ju träffa bland de besjungne», tål så till vida att förändras, som dels en längre köld har rått mellan dem båda, om också de en gång varit vänner, dels visserligen Lucidor har skrifvit en sång för hans räkning, der han efter honom kallar sig för Triton Sturmmuth, men ingalunda gjort honom till ämne för något qväde. Det är nu vidare klart att ingen af sällskapet var vid tillfället farligt beskänkt. Huru vida det skall kallas ett simpelt mord eller en slags duell, må följande sammandrag af de närvarandes vittnesmål inför domstolen bestämma. Utom att dessa berättelser ega ett visst dramatiskt intresse och alltid måste vara välkomna såsom skildrande de sista stunderna af Lucidors lif, äro de dyrbara äfven derföre att de sätta oss i stånd att jemföra den tidens seder och bruk med våra.

När man gått backen uppför Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan, som på ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan täta husmassor, inträder man på Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga utskärningen af Skärgårdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se förfallna ut. Solens strålar hafva svårt att nedtränga på den fuktiga stenläggningen. Ej långt ifrån ligger midt ibland menniskoboningarna den gamla kyrkogården, hvarest likväl ej mer några lik få nedgräfvas att underlätta pestens härjningar. Nästan blott s. k. sämre folk bebor nu Kindstugatan. Der finnas mindre verkstäder, oljiga fenster, smutsiga ingångar, magasin och ännu sämre ställen. Vi äro i hjertpunkten af den egentliga staden. Likväl, så gammalmodig gatan än synes, är hon modern i jemförelse med sitt utseende vid Lucidors dödsår. Ett hus bär årtalet 1739, ett annat 1685, ett tredje är ungefär från samma tid, att döma efter den tyska inskriften öfver porten, ett citat af en psalm: »Wohl dem, der den Herren fürchtet und grosse Lust hat Zu seinen Geboten. Reichthum und die Fülle wird in Ihrem Hause seyn.» Ett hus stod just då under byggnad: det skulle blifva Olof Hanssons och Margareta Anderssens tillhörighet och enligt tidens sed få sin utstyrda portal och inskrift: »Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa, anno 1674». Ett enda hus veta vi säkert stå qvar från denna och en 64 ännu aflägsnare tid med sina små fönsterlufter i fyra våningar. Det är den bekanta Brasan, så kallad efter hautreliefen, framställande man och hustru med rep om halsen och stretande på båda sidorna om en eldbrasa. Årtalet öfver denna dråpliga portal är 1558. Likaledes fanns redan då den s. k. Brända tomten vid mynningen till Skärgårdsgatan, och det var bortom mannaminne, när eldsvåda en gång förstört huset och bildat densamma[30]. Vi kunna således endast ana oss till gatans utseende vid midten af 1600-talet. Men det är eget att tänka sig den då bebodd äfven af högre samhällsklasser, när vagnarna der måst hafva rasslat förfärligt på den usla stenläggningen, då ingen sundhetspolis fanns till, och ingen aldrig så tarflig oljelykta kämpade mot det kolsvarta mörkret. Genom en stinkande förstuga i ett af husen inkom man då till källaren Fimmelstången, hvars betecknande skylt skramlade för vinden ofvanför porten. Hvarest detta rum nu bör sökas eller om det ens är qvar, är svårt att afgöra. Men huru det då såg ut, derom kunna vi lätt göra oss en föreställning. Ett stort bord, några bänkar och klumpiga stolar, en hylla med stop och flaskor, en tvättbalja der glasen sköljdes i sjelfva rummet, en väldig spisel med förtorkade löfruskor från någon sommarhögtid, och det på en dylik ort oumbärliga räknebrädet, der förtäringen efter hand uppklottrades på krita,—se der hela möblemanget. Genom en lucka på golfvet nedsteg man till magasinets öl- och vintunnor, hvarifrån för hvarje gång de reqvirerade varorna upphemtades. På uppassning var åtminstone der ingen brist. Utom värden sjelf, Petter Grill, (ovisst är, om denne varit på något vis beslägtad med de rika Anthony Grill och sonen Balthasar, som voro juvelerare och vid kronans myntverk anställda) fanns en källarpojke. Dessutom omtalas en tjensteflicka. Lägg härtill smårutiga fönster med starka bommar, det oigenomträngliga mörkret derute, en oljelampa eller ett talgljus att upplysa serveringen derinne, och man kan någorlunda se det rum, der Lucidor dog. 65

Omkring klockan 7 en onsdagsqväll på eftersommaren inträdde fyra herrar, välborne kapten Bengt Bohm, välborne löjtnant Arvid Kristian Storm vid öfverste Grotthusens regemente i Pomern, häradshöfding Furubom och poeten Lucidor. Alla hade enligt bruket sina handskar och värjor på sig. Ingen annan gäst synes då hafva uppehållit sig på Fimmelstången. Gästerna begärde en pipa tobak. De andra läto framsätta för sig ölstånkor. Lucidor drack vin. Vid 9-tiden aflägsnade sig Bohm, förrän det blef kolmörkt, men de andra sutto qvar. Kort derefter hemkom värden eller vinskänken. »Lasse begynte att drifva med honom åtskilliga äfventyr», men klockan 12 ville Furubom gå sin väg, då Storm bad honom blifva qvar, och Johansson började tala om, huru farligt det var att gå ut, och huru än den ene, än den andre blifvit öfverfallen på gatorna. Man beslöt derföre stanna öfver natten, och Furubom beställde till och med en säng, men värden ville nu ej servera dem mera. »De hade dock allenast druckit åtta stop mumma och ett halft stop vin, tillika med 24 öre tobak», hvilket den tiden ej var någon öfverdrifven dosis. Då blef Lucidor ond på värden, sägande: »Har du intet velat mera tappa, skulle du det sagt oss före klockan 9. Då hade vi kunnat gått bort och intet sutit här så länge.» Han »skällde honom för ett och annat, knäppte honom åtskilliga gånger på näsan och ville taga skrifbrädet att slå honom». Emellertid, om också Lucidor synbarligen var vid dåligt humör, sutto de qvar och pratade, men drucko nästan ingenting. Klockan 2 gick källarpojken och lade sig. Emellertid steg Furubom upp och drack poeten till i vin, men denne »ville ej göra besked med vinet», utan tog ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Det bör anmärkas, att, liksom det då ansågs tillhöra »en ärlig svensk» att kunna dricka tappert, det var förolämpande att ej svara på en skål, som i stående ställning brukade utbringas. Den träta, som nu uppstod mellan Johansson och Furubom, skedde på fransyska och hade inga vidare följder än att Furubom reqvirerade ett halft stop vin till, och värden, som under tiden tycks hafva ändrat tankar, förfogade sig ner i källaren. När han kom upp var nästan allt förbi. En svag morgongryning 66 började framskymta. Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa dig» sade den andre. Hvad orsaken var till Lucidors vägran att emottaga skålen, om det rörde en kärleks- eller penningeaffär eller något annat, vet man icke, och rätten har—betecknande nog för tidsanden—aldrig sökt taga reda derpå, men att det var något hemligt groll dem emellan, är af följande tydligt. »Det du vill säga mig, har jag längesedan sett», utbrast krigaren, »har du något emot mig, så kom ut på gatan; der är plats». Och han gick till förstugan, förgäfves qvarhållen af häradshöfdingen. Då sade Lucidor: »Halt, halt, här är plats nog här inne. En hundsvott, som icke står i sina skor!» De hade genast påtagit högra handsken, dragit värjorna och »voro så furiauxe ihop med hvarandra», att Furubom, som bibehöll all besinning och ej ville draga sin värja ur baljan, knappt kunde skilja dem åt, förrän de båda under det skarpa fäktandet fallit omkull i spiseln, Lucidor under och Storm ofvanpå. Då tog Furubom dem åtskills. Lucidor sade »jag är stucken», reste sig ur spiseln och gick till bordet, men segnade der ner utan mål och sans. Då såg löjtnanten, huru det stod till och flydde. Furubom ref upp den slagnes jacka, emedan intet blod flöt fram. Han hade ett sår i bröstet, som sedan af den besigtigande läkaren, Låhrman, förklarades dödligt, och dessutom fyra andra sår. Värden, som emellertid hunnit upp ur källaren, sökte qvarhålla Furubom, men afstod, då denne tog på sin värja. I stället gjorde han larm, skickade efter vakt och fältskär. Men då barberarens dräng infann sig, och Lucidor upplyftades på en bänk, afled han genast. Tjenstflickan och källarpojken, som emellertid rusat ner vid bullret, funno snart rummet uppfyldt af folk och golfvet färgadt af blod. Det var klockan 5 på morgonen, den 13. augusti 1674.