Vi sågo, med hvilken hänsyn hans kamrater af societeten behandlade Lucidor på Fimmelstången. Det var de, 67 som drucko honom till och retades af hans vägran. En adelsman och löjtnant hade ej velat slåss med någon annan än sin like. På samma gång häntyda alla omständigheter på, att mordet väckt djup och allmän sensation. Man kände, att man förlorat en märkvärdig och rikt begåfvad ande. Såväl öfverståthållaren, riksrådet friherre Klas Rålamb som de andra myndigheterna behandlade den fattige skaldens frälse baneman med största stränghet. Men Arvid Storms beteende efter mordet är ej egnadt att tillvinna honom något medlidande. Han sprang genast till Furuboms qvarter och fick af honom låna tre dukater till respenningar. Då han skulle ge sin obligation derpå, »darrade handen på honom att han intet skrifva kunde». Sedan, när han visste sig vara efterspanad af vakten, »nemligen en korporal, en nattbonde och en stadsvakt», gick han ej till sin bostad, utan begaf sig till Den holländska thun in i Hans Näfs hus vid Österlånggatan, var i köket och sökte komma upp genom spiseln samt gömde sig slutligen under dunbädden i en säng. Gripen och förd inför rätta, sökte han kasta misstankar på Furubom, såsom den der äfven skulle haft sin värja ute, så att Lucidor sjelf skulle hafva rännt lika mycket på dennes som på hans eget vapen, och han beskylde den aflidne att i spiseln hafva sökt vända hans värja till baka för att genomstinga honom, ehuru den olycklige redan då måst hafva förlorat all kraft, samt sade åtskilligt annat lögnaktigt. Furubom friade sig med, att han klockan 8 samma morgon gått ut offentligt och mött Bohm på Söderbro vid slussen och omtalat för honom dådet. Klockan 12 på middagen hade de ytterligare träffats i Bohms qvarter på Hornsgatan hos mäster Anders Bagares enka »och då intet annat talt än beklagat den olyckan». Han blef frikänd. Lucidors enda »måls- och skyldsmän», mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i deras förmåga stod att beifra saken. Troligen var det också de, som, enär den döde sjelf ej lemnade efter sig tillräckligt, bekostade hans begrafning. Han, som besjungit så många andra ståtliga likfärder, begrofs väl på det enklaste sätt, och man vet ej ens, på hvilkens kyrkogård skaldens stoft nedsattes. 68

Emellertid satt löjtnant Storm fängslad. Man hade i början fört honom till slottet, der då »arrest fanns för folk af bättre vilkor och kondition» under drottning Kristinas egen fordna våning, men snart förflyttades han till »Hvita hästen», ett hårdt och med pinoredskap uppfylldt fängelse strax ofvan marken i det gamla rådhuset vid Stortorget. Der bredvid hade stadsvakten sin post. Vaktmästaren Björn, som tycks varit en enfaldig och slapp person, erhöll sträng tillsägelse att hålla uppsigt, i synnerhet på denne fånge. Anhöriga och vänner hade dock tillstånd att besöka honom. Domen för mord skulle snart fällas, då hans moder, enkefru-öfverstelöjtnantskan Möller (således för andra gången enka) lyckades befria honom. Den 7. november 1674 gick hon, som vanligt åtföljd af sin tjensteflicka, in i sin sons häkte. Löjtnanten, som sades vara mycket sjuk, hade nyss slutat sin middagsmåltid och syntes utifrån i sin nattrock gå till spiseln att värma sina fötter. Modern skref ett bref vid bordet. Sedan insläpptes till fången två kamrater, Lohde, och derpå fyra andra män, alla med värjor, hvilka stälde sig mot fönstret för att hindra vakten att se, hvad som förehades. Det hade blifvit mörkt. Endast ett vedträd låg och rökte i spiseln. Ett ljus upptändes, men sedan det fått tjena till brefvets försegling, släckte pigan det. Strax därefter, vid 5-tiden, kunde Björn, som stod på trappan med ljus i handen, räkna de sex männen, som åter gingo ut. Men som det fortfor att vara mörkt nere i fängelset, steg han dit ner med sitt ljus och fann fogeln utflugen ur buren och öfverstlöjtnantskan liggande i sängen i sin sons ställe. Det gjordes allarm, men hvarken Storm, som hädanefter alldeles försvinner ur historien och således aldrig, som det uppgifvits, fått någon lejd af regeringen, eller bröderna Lodhe eller de andra obekanta männen kunde anträffas. Modern ville man ej straffa, men rådsturätten dömde Björn, oaktadt alla hans tårar och böner, för hans försummelse till samma straff som mördaren och de lägre stadsvakterna till att mista tjensten och att i tre dagar, en timma per dag, »rida uppå trähästen». Huru hofrätten sedan ansett saken, vet man ej. Med denna myndigheternas stränghet slutade således hela målet, handlingarna deruti 69 begrafdes bland massan af öfriga papper, och tomma sägner och allehanda missgynnsamma rykten fingo småningom ersätta sanningens plats.[31]

Det hörde till tidens sed att skrifva verser öfver aflidna märkvärdiga personer. Så skref Columbus öfver Lucidor följande epigram:

»Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spådde,
Han ock uppå sin tid olycklig ända nådde.
Så såg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter,
Och säg, att ej är sannt: Poeter ä’ profeter!»

En af hans beundrare, numismatikern Nils Keder, som då var helt ung, men sedan blef assessor i antiqvitetsarkivet och som äfven skrifvit åtskillig vers, försåg Andersins upplaga af Lucidors skrifter med ett italienskt epitafium öfver skalden:

»Trafitto, Lucidor, dal ferro muori?
O destin crudo, o colpo veramente,
Funesto, acerbo, infelice e dolente,
Ch’ insieme trapassa mille altri cuori!
O sventuroso fin di chi si disse
Odiato dalle stelle, mentre visse!
O Lucidor, io piango la tua sorte,
E piangerian le Muse latine, francesi,
Toscane, tedesche, inglesi, svedesi
E fiaminghe, ma qui teco son morte.

I sednare tider har Vilhelmina Stålberg tagit honom till hjelte i en roman och Wijkander i ett historiskt skådespel i fyra akter. Det behöfver knappt anmärkas, att deras bearbetningar har intet med hans historiska personlighet att göra. 70

Lucidor utgaf ej sjelf andra än sina tillfällighetsdikter, som på lösa blad trycktes för bokhandeln och dels utdelades bland gästerna, dels för tillfället uppköptes af de nyfikna. Men han fick flera beundrare, som sysselsatte sig med att hopsamla hans arbeten, så väl de redan tryckta tillfällighetsrimmen som de andra blott handskrifna sångerna. Vi hafva nämnt erkebiskop Erik Benzelius, som lät trycka fängelsevisan. Likaledes hafva vi omtalat det bekanta arket Bs förnyade publikation 1707. En annan samlare skall hafva varit guvernementssekreteraren i Göteborgs och Bohus län, Olof Wexionius den yngre, hvilken efter anmodan skref ett klent ingångspoem till utgifvaren af Helicons blomster och synes hafva dött ej långt derefter. Sjelf är han författare till en verscykel, »Sinneafvel.» Men den ifrigaste var ofvannämnde Nils Keder, som skall hafva »med mycket besvär samlat auctoris defecte och illa medfarne koncepter». År 1685 utkommo, enligt Palmsköld, några af hans andliga dikter under titel »Lucidors lucida intervalla eller goda och gudeliga tankar om menniskans dödlighet och verldens fåfänglighet, författade uti trenne visor, hvilka till andras varning äro lemnade af honom, som sig kallade den olycklige Lucidor» (in octavo). Boken kunde redan af Lidén ej mera återfinnas, men 1844 hittades ett exemplar, som kom till kongl. bibliotheket. I Linköping finnes en af Spegel gjord afskrift. Den egentliga och fullständiga upplagan af hans poemer utgafs år 1688 under Johan Andersins namn, och kallas »Helicons blomster, plockade och vid åtskillige tillfällen utdelte af Lucidor den olycklige, det är alla de poetiska skrifter, som författade blefve af Lasse Johansson». Utgifvaren uppgifver dessutom början af tretton andra visor, som han kände till, men dels icke funnit, dels funnit ofullständiga eller i oläsligt skick. De äro 1) »Lisille, du min hjertans själ, min tröst», 2) »Jag svor, jag skull ej vika ifrån ditt», 3) »Ack, ack, min själ, du vet, jag kan ej mer din låga», 4) »Är någon osäll såsom jag, är någon till, hvis», 5) »Vill du mig förebrå, hvad jag har gjort», 6) »Kan någon lida större qval än den i tysthet», 7) »Så skall en evig tystnad mig tillbinda, att jag», 8) »Wohl dem, der sonder Traurigkeit in Lust ohn’ Lieb’», 9) »Soll denn, Climene, meine Wonne», 10) »Ach, wie lange soll sonder Ruh, o Lieb, sich», 11) »Fast 71 mången giftermålet rosar, dock håller jag», 12) »Mitt hjerta vill i tusen stycken spricka», 13) »Nyss, när Frigga satt i badet, had hon Astrild». Den sista af dem, som är lekande men obscen, finnes dock handskrifven i palmsköldska samlingarna. Det är möjligt att någon annan af visorna, ännu oupptäckt, förmultnar bland gamla manuskript. Äfven i de af Andersin utgifna poemen finnas här och der lakuner, som utvisa i hvilket söndrigt skick de anträffats. Tre af de andliga visorna inkommo i Svedbergs och derefter i vår nu varande psalmbok, ehuru något förkortade och ändrade. Presterna hade just samma år, 1688, utverkat en censorsinstruction på tillfällighetsrim, »som mesta dels pläga vara odugliga både quoad materiem et stylum». Derföre ställer sig nu utgifvaren under den berömde Lindskölds och landtmarskalken och hofkansleren, friherre Nils Gyldenstolpes mäktiga beskydd, »enär han funnit högst nödvändigt att i all underdån, ödmjukhet ersöka för bemälte verk detta värn och beskydd för att ej äfventyra åtskillige vidersinnige omdömen, besynnerligen deras, som kittla sig att lasta och danta andras välmening». Och i kongl. maj:ts nådiga privilegio läses »att bemälte arbete och skrifter för deras både invention och komposition ett temligt beröm vunnit hafva och kunna tjena mången till en god anledning och förkofring uti den svenska poesin». Men Andersin, som väl egentligen blott sysselsatt sig med tryckningen, har genom sin upplaga illa gagnat skaldens minne. Ty som Atterbom säger: »Lucidors sista olycka var, att hans skrifter föllo i händerna på en utgifvare, hvars redaktion är ett mönster af allt tänkbart slarf, så i ordnande som i manuskript- och korrekturläsning». Isynnerhet äro mytologiska och geografiska namn förvrängda. Ofullständig, är Andersins bok ånyo upplagd i en duodesupplaga af 1835 bland Bonniers samling af »Klassiska författare i svenska vitterheten». Den kallas ock »Helicons blomster». En ny upplaga är i våra dagar utgifven af P. Hanselli i hans »Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin». Vi hafva jemfört Hansellis och Andersins editioner med hvarandra vid betraktelsen af Lucidors egentliga skaldskap och betydelse för vår litteratur, hvartill vi nu öfvergå.

[1]