En bland de intressantaste företeelserna inom den svenska litteraturhistorien är otvifvelaktigt skalden Lucidor genom sin lefnad, verksamhet och slutliga öde. Det hvilar ett dunkel öfver hans förhållanden, som retar nyfikenheten. Hans ställning inom vår litteratur är så enstaka, och hans rykte så tvetydigt, att han af flera skäl utöfvar på betraktaren en egen dragningskraft. Härtill kommer, att tid efter annan nya källor om honom anträffats, än falska, än sanna, hvilka modifierat en föregående uppfattning och hållit intresset för honom vid lif. Författaren af följande uppsats har visserligen ingen förtjenst af att hafva framdragit hittills obekanta fakta, men han har ansett det kunna löna mödan att sammanställa, hvad de olika forskningarna om Lucidor uppdagat, och än en gång underkasta dem en sorgfällig granskning för att komma till en sann bild, helst som hädanefter inga nyare upptäckter i den vägen synas vara att påräkna. Vi måste erkänna, att härvid vårt första intryck var en obestämd förhoppning att möjligen kunna befria skalden från de ogynsamma omdömen, hvarmed efterverlden belastat hans minne, i det att hans sorgliga slut allt för mycket fått inverka på uppfattningen af hans lefnadshistoria; men snart tog forskningen ut sin rätt, och vi beredde oss att helt objektivt och utan alla mer eller mindre gynsamma förutsättningar och hypoteser skildra honom blott sådan han skulle visa sig för oss. Vi gå således att i tvenne afdelningar söka behandla, först hans lif och sedan arten af hans diktkonst.

I.

Förrän vi inlåta oss på berättelsen om Lucidors lefnad, måste vi genast i början förklara, att de underrättelser, som man nu derom kan hopsamla, dels äro så 2 knapphändiga, dels på sina ställen hvarandra så motsägande, att man ofta är nödgad att fylla luckorna genom antaganden, som naturligtvis måst göras så försigtigt som möjligt. Endast mot slutet af hans lif kan man följa honom noggrannare. Dessutom få vi här en gång för alla nämna, att vid vår uppfattning af hans karakter och dess utveckling vi hufvudsakligen rättat oss efter hans egna skrifter, hvilka enligt vår åsigt blifvit allt för litet använda till hans rätta bedömande. Hvad hans egen tid må hafva förlänat honom af värde eller misstag, hafva vi ej heller förbisett; eljest må han tala för sig sjelf så vidt möjligt är.

Man vet ej med visshet när han är född. Året 1642 uppgifves af de flesta; kanske bör det dock vara några år tidigare. Ej heller har man varit fullt på det klara i afseende på hans föräldrar och födelseort. Wieselgren trodde sig hafva fått reda på, att han tillhört en gammal prestslägt från Östergötland vid namn Humerus, att hans fader var en förtjent kyrkoherde och att af hans begge bröder den ene likaledes blef kyrkoherde, den andre professor och domprost i Lund. Det är nu af lektor Ahlqvists forskningar ådagalagdt, att detta beror på en namnförvexling, och att denne Lars Johansson Humerus slutade som löjtnant vid Dalregementet. Palmsköld och andra förmodade, att han varit en oäkta son af amiralen Strusshjelm eller till och med af Karl Gustaf Wrangel, hvilket också är ett misstag. Hvad vi veta om hans slägt är följande. År 1600 började en simpel båtsman, Lars Mattson, sin tjenst på den svenska flottan och uppsvingade sig så småningom till amiral-löjtnant samt adlades som sådan år 1647 till Strusshjelm; han introducerades på Riddarhuset 1649, hade redan 1636 gift sig med en enka, Barbara Jönsdotter, hvilken härstammade från Gefle, samt dog barnlös 1651. Men nu gifver Palmsköld honom en dotter, som blef hustru åt en skrifvare Asserson på Öland. Skalden är äfven son till en amiralen Strusshjelms dotter. Har då amiralen varit gift en gång förut eller äro hans föregående barn oäkta? I alla händelser var Strusshjelm den tiden af ringa stånd och villkor. Vi kunna ej ens uppgifva, om dottern varit lagligen gift med den kapten, Johan Erichsson, som var Lars Johanssons fader. 3 Besynnerligt synes det åtminstone, att hon i rättegångshandlingarne af 1669, hvarur denna uppgift är hämtad, ej nämnes med något namn, utan amiralen säges der helt enkelt hafva varit den anklagades morfar. Vid sin död hade skalden inga anförvandter. Födelseorten var Stockholm. Häraf framgår nu, att Lars Johansson varit född i låg, kanske ej ens laggill samhällsställning, samt att han ej behöft slita några familjeförbindelser i provinsen för att söka en äfventyrlig lycka i hufvudstaden, utan att han tillbragt sista delen af sitt lif på samma ort, der han blifvit född och uppfostrad.

Lika som hans börd är otydlig, synes han ej heller fått ega något föräldrahem. Hvarken mor eller far förekommer vidare—var den sednare ute på sjön under kriget och stupade?—utan gossen blef uppfödd af sin morfader, amiral Strusshjelm. Huruvida denne krigsbuss utan bildning—och huru många sådana med hög militärisk grad egde ej Sverige strax efter det trettioåriga kriget!—varit den rätte mannen dertill, lemna vi derhän; i alla fall dog han ju redan 1651. Hans hustru var afliden redan i december 1648. Så stod den tioårige gossen ensam i verlden. (Sedermera, då skalden på ett ställe talar om anhörigas sorg, bekänner han, att han »har svårt att skrifva rätt, hvad som han ej försökt». Han har då i späda år förlorat alla anförvandter.) Anlagen voro emellertid lysande. Kanske var det redan nu, som Karl Gustaf Wrangel tog sig honom an, »höll ynglingen vid studier och honom mycket påkostade». Sannolikt genomgick han Stockholms gymnasium, hvilket först 1667 öfverflyttades till Gefle. Äfven är han väl den Laurentius Johannis, som den 31. januari 1656 står inskrifven som student af Stockholms nation i Upsala.

Det är ej utan vigt vid bedömandet af Lars Johanssons senare lefnadsbana att i håg komma, att han hörde till dem, hvars glänsande själsgåfvor på allt sätt uppodlades, medan man mindre vårdade sig om hans barndomsintryck och karaktersutveckling i ett hem. Äfven här visade sig de förra ej kunna ersätta de senare. Kunde väl en skolgång utan närmare tillsyn midt ibland Stockholms alla frestelser jemföras med det stilla lifvet och den stränga tukten vid 4 ett läroverk i Skara eller Westerås? Och hade ej det examenstvång, som det från början var meningen att upprätthålla vid universitetet, redan börjat slappas? Hvad läsa vi ej så väl om professorernas barnsliga gräl inom konsistorium som om de råa dryckesgillena inom nationerna! Om dessa senare, som nu begynt inrättas, förmådde lägga några helsosamma band på individernas frihet, är väl svårt att säga; säkert är, att denna inrättning ej sågs med blida ögon på högre ort. Vi sakna alla underrättelser om huru Lars Johansson uppfört sig i Upsala. Wrangels fortfarande beskydd synes ej vittna ofördelaktigt derom. Vid hans återkomst befunnos ej professorerna ovilliga att gifva honom venia till undervisning. Men att den tidens studentlif var vildt och bullrande, är säkert. Olyckligtvis inträffar nu en lucka af öfver tio år i Lucidors biografi, som man har svårt att fylla. En god och nyttig vän fick han i Samuel Columbus, som 1658 kom till Upsala, och med hvilken han efteråt umgicks i Stockholm, men det skall senare visa sig att de ej kunde fullt förstå hvarandra. Den enes fogliga och ömt elegiska lynne kom väl redan här ofta i beröring med den andres filosofiska sjelfständighet, som kunde urarta till cynisk likgiltighet. I dennes själ brann en ännu fördold eld, som kunde härstamma från hans i sjölifvet kring tumlande förfäder och passa till den tidens krigiska och i jätteföretag sjelfförlitande Sverige, men som desto mera hade behöft ledas och uppfostras, helst i ett godt hem. Det ser dock ut, som om han i moraliskt afseende fått helt och hållet sköta sig sjelf. Men studierna gingo med hans anlag lätt. Det var nu, som under den store Olof Rudbeck äfven de fysiska vetenskaperna började uppblomstra vid universitetet. Lars Johansson är ej heller okunnig i dem. Det kan vara intressant att veta hvad han studerat i Upsala. Vi kunna ur hans skrifter uppleta flera ställen, som visa oss, hvad man då för tiden fick lära sig der, äfven om ett och annat måste antagas som af honom efteråt under resor inhemtadt. Han var naturligtvis hemmastadd i klassikerna och dertill hörande historia och mytologi. Exempel förekomma, att han äfven haft känning af den antika filosofin, sådan man då fick lära 5 den, samt af juridiken. Sålunda läser man på ett ställe, der han filosoferar öfver existensens intighet:

»Som Stagiriten lärt: all varelse består,
Att ingenting begynt, att intet ände får,
Fast om det till sin art syns ändras, intet ända[1],
Men lik en eld af eld sig alltid låter tända»,

och på ett annat, der han prisar en lagfaren:

»Hvad Codex och Pandect, Auténtic och Rubric,
Hvad som Noveller var och hvad som mer dem lik,
Hvad Bartolus och Bald[2] som Themis’ tolkar skrifvit,
Och hvad Justinian för lag till känna gifvit,
Har han till pricken vist»[3].