I geografin känner han för sin tid ganska utförligt till städerna i Orienten och använder till passande jemförelser Egyptens mumier, pyramider och öfriga jätteruiner. Af den äkta svenskan i hans arbeten synes det som han både förstått isländska och liksom en Stjernhjelm och en Verelius nitälskat för det fosterländska tungomålets renhet. Men för naturvetenskaperna visar han sig, långt mera än hvad då i Upsala var fallet, hafva varit lifligt intresserad. Hvem tänker ej på Rudbecks nya trädgårdsanläggning och hans första få lärjungar, när man läser Lucidors i detalj in gående beskrifning på en örtagård, rik på både praktblommor och ogräs, hvarmed han förliknar menniskolifvet, hvars rätte örtagårdsman är Gud? Hvem tänker ej på tidens håg för kemiska och fysiska experimenter (äfven framstäld i de bekanta holländska genretaflorna) vid hans mångfaldiga liknelser på detta område? Det var då högst modernt, att en bildad person konverserade om fysik och kemi, poeterna inblandade dem i sina verser, damerna besökte i karosser de nyanlagda museerna, de förnäma och konungarne höllo 6 sig egna laboratorier och tillbragte der en del af sina lediga stunder. Det förekommer ej blott så vanliga iakttagelser som denna:

»När vattnet uppåt klifver,
Förändradt uti vind af solen, som det drifver
Till luftens medelrum, och der af kölden se’n
Förändras uti snö och hvitan hagelsten,
Så faller det af tyngd full åter ner på jorden,
Blir vatten liksom förr»,

utan andra, som allenast kunnat inhemtas ur ett kemiskt eller alkemiskt laboratorium:

»Lägg i qvicksilfver tenn ell’ bly,
Det synes samma malmer fly;
Jern, koppar, stål, allt likaså,
De flyta deri ofvanpå.
Men guldets gulhet och dess kropp
Sväljs af qvicksilfret alldel’s opp
Och tas emot med yppigt sköt’,
Der alla andra ofvan flöt’.»—
»Bly har sin minie[4], tenn arsénik, koppar grönan,
Och jernet har sin rost, ja, sjelfva silfver skönan
Förtärs af dess lazur; guldmalmen hålles ren,
Men har på många sätt, så väl som annat, men.»—
»Blir icke bly till nikt och blyhvitt, tenn till aska?
Rost äter jern och stål, som kallas Mars den raska.
Kan icke tartar guld förvända uti rök?
Hvar koppar ligger, finns dess gröna der? Ej sök!
Hur mången har Mercur i konsten öfvervunnit,
Som tänkt att böja fast hans qvickhet? Men försvunnit
Är deras mynt och han, ty deras rika hopp
Lik vingfota Mercur i skorsten flugit opp.
Af silfver blifver falsk lazur, som andra kalla
Ultramarinblå färg.»

Här ser man tydligt, huru alkemin på hans tid ännu höll på att grundlägga kemin. Med denna var då äfven medicinen 7 nära förbunden, och kemister och apotekare hade ofta samma yrke. Skalden känner till kryddorna:—i himmelen

»Ej luftar[5] luften der som vor’ hon parfumera’
Med musc ell’ ock civet, jasmin och hvad man mera
Här brukar: benzoïn ell’ storax, calamit
Och hvad Arabien elj’st sänder till oss hit.»

Han känner vidare till de tre hufvudmedikamenten, såsom man då antog dem. Ingenting kan hjelpa mot döden, säger han,

»Ej någon Panacé, Theriac och Mithridat,
L’or-vie-estant[6] och all aptekens hälsomat,
Ej något dricklikt guld, som elj’st så högt berömmes,
Ej Trismegisti sten, hvarom skenvislikt[7] dömmes
Af mången kloklik tok, den aldrig annat var
Än såsom Gyges’ sten, den han i ringen bar;
Osynlig menar jag.»