Han har läst astrologernas böcker; han vet, att, när Mars är satt tvärt emot solen, och Jupiter ej kan undgå Saturnus, det anses betyda att man då födes till olycka, med flera andra dylika funderingar, men utbrister strax derpå:

»O, mer än tokot folk, som vet hvad ingen vet!»

Man ser åtminstone, att han ej var benägen för vidskepelse inom alla dessa då mörka vetenskaper. Det är troligt, att han redan i Upsala begynt sina kemiska studier, hvilka han i utlandet, kanske mest i Holland, utbildat. Men de främmande språken, hvaruti han visar så stor färdighet, kunde väl ej universitetet hafva meddelat honom; der funnos visserligen en spansk och en italiensk språkmästare på stat, men de nya språken ansågos ej lika behöfliga som de klassiska. Det var senare just han, som, hemkommen från sina resor, fick undervisa studenterna i tyska, franska, engelska, italienska, holländska. Emellertid finna vi, att Lars Johansson ej vistats i Upsala utan resultat; men att rätta sig efter bestämda föreskrifter, behagade ej hans öfverdrifvet sjelfständiga själ. Tiden förgick, och han blef aldrig mera än 8 student. Dermed hade han nästan stängt för sig möjligheten af befordran i statens tjenst.

Den, som underhöll honom vid universitetet, var Karl Gustaf Wrangel, som tyckes på ett högsinnadt sätt hafva sörjt för honom. Utom det lysande mäcenatskap, som då allmänt utöfvades af de store, bidrog väl äfven härtill, att morfadern och Wrangel varit krigskamrater. Den senare blef ju riksamiral, och de hade utan tvifvel närmare sammanträffat under transporterna till Tyskland och det heta sjökriget mot Kristian IVs flottor. Den ännu ej till Strusshjelm adlade hade nog beundrat Wrangels dödsförakt, då han i Kielerhamnen, der den svenska flottan låg instängd af den danska, lät ro sig fram till amiralskeppet under ett sådant kulregn, att af tjugufem man på båten fjorton stupade; och Wrangel å sin sida hade nog lärt sig värdera den djerfve uppkomlingen. Sannolikt satte samma mäktiga beskydd Lars Johansson i stånd till att efter tidens sed fullborda sin uppfostran och sina studier genom en längre tids peregrination; ja, Wieselgren antager, att Wrangel ej tvekat att utsända honom som sällskap åt sin unge, förhoppningsfulle son Karl Filip, hvilken sedan stannade i London hos svenska sändebudet, grefve Dohna, men der bort rycktes i förtid 1668 och den 14. december 1670 begrofs i Skoklosters kyrka. Denna förmodan vinner i sannolikhet genom den varma grafsång på tyska, som skalden då egnade den hädangångne, der han märkligt nog undertecknar sig Adelfino der klagende. Sjelf uppgifver han sig hafva besökt England, Frankrike och Italien; att han äfven varit i Holland är väl tydligt redan af den bearbetning af ett Cats’ arbete, som är den enda i sitt slag af hans skrifter; och att han varit hemmastadd i Tyskland framgår af, att han är språket fullt mäktig som en inföding, ja, uttrycker sig ledigare på tysk än på svensk vers. Det är ej troligt, att Lars Johansson ograduerad kunnat uppehålla sig för länge i Upsala. Med ledning af några fakta våga vi då ett antagande, som fyller luckan inom denna del af hans biografi. Om våren 1666 stod fältmarskalk Dohna med några regementen i Bremen, färdig att inbryta i Holstein. Nästa års sommar och höst tillbragte han i Holland för att på sin regerings vägnar 9 medla fred mellan England och Generalstaterna. I januari 1668 afreste han som sändebud till London och förde då sannolikt med sig den unge Wrangel, hvilken dermed slutade sina utlänska uppfostringsresor. Dylika färder brukade vanligen räcka trenne år. Har då Lars Johansson vistats i Tyskland som en slags ledare för riksmarskens son under åren 1662—1664, under hvilken tid denne uppehöll sig på andra sidan Östersjön, sysselsatt med att ställa der varande svenska krigsmakt på stridsduglig fot och insända promemorier till rådet om förbund med England och krig på utlänsk botten under hvad förevändning som helst? År 1665 skulle han med Karl Filip hafva anträdt resorna, medföljt denne öfver Holland till England och derifrån öfverseglat till fäderneslandet. Hösten 1668 är han hemma, såsom kan ses af hans gratulationssång till en Lilienhoff vid hans adlande, som skedde den 19. september detta år. Åtskilliga smärre omständigheter tala likaledes för detta antagande. I så fall har han vid tjugutvå års ålder lemnat det gamla Sverige.

Vi kunna omtala en episod från denna resas början. Kärleken hade redan klappat på hans skalde- och ynglingahjerta. Det skepp, hvarmed han utreste, tvangs af stark motvind att kasta ankar i skärgården vid Landsort. Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och varmt vemod. Huru skön klingar ej denna af kärlek inspirerade sång, kanske hans innerligaste:

»Farväl, min vän, min själ, mitt lif, min kära,
Min fordna ögontröst, min lust och ära!
Farväl, mitt hjertas barn och bästa vän!
I fall att himmeln helsan min behagar,
Förtröstar jag, att han min resa lagar
Snart hit igen.
10
Jag sitter nu beklämd af dröfve[8] tankar,
Min längtan och mitt hopp för tross och ankar,
Ty väderguden blåser strängt emot
Med ömkan af den sorgen som mig sårar,
Och himmeln fäller, lika som jag, tårar,
Sjuk af min sot.
Jag skrifver här ditt namn i våta sanden
I Ekelsvik vid Nereus-salta stranden,
Och fast det skjött[9] af vädret måst’ förgå,
Skall det likväl uti ett stadigt minne
Och i min själ liksom uti mitt sinne
Samt hjerta stå.»

Ack, denna kyska kärlek bortjagades väl snart ur den knappt manbare ynglingens själ vid det nya och fria lif, som nu öppnade sig för honom. Af hans tyska visor framgår det, att han äfven egt utländska ömhetsförbindelser. Lars Johansson var i sanning ingen pedant, som aldrig erfarit känslans eld, utan en skaldenatur. Men, dess värre, liknade han ej heller de flitiga svenska unga män, hvarom vi läsa, att de under sin peregrination dröjde vid de tyska småstadsuniversiteten, responderade och disputerade der till professorernas förvåning samt återvände hem, sedan de afslagit lysande anbud af utlandet, med lärda diplomer och smickrande helsningsverser både på latin och andra språk. Vi ega visserligen inga underrättelser om Lars Johanssons utrikes öden, men endast den omständigheten, att han oaktadt sina anlag och kunskaper hemkom utan någon lärd utmärkelse att åberopa, leder oss till den slutsatsen, att han föredragit det verkliga lifvets buller framför den stilla lärdomssalen. Tiden var också högst upprörd. Det var ej tjugo år, sedan det trettioåriga kriget, knappt fem, sedan Karl Gustafs vapenbragder satte Europa i spänning. Den unge svensken hörde under resan talas om krigsutbrott mellan England och Holland, att hans fosterland ifrigt underhandlade samt utrustade härar i Tyskland, att riksmarsken 11 Wrangel var åter öfverkommen och tänkte brandskatta Lüneburg samt öfverfalla Bremen, att de tyska staterna allvarsamt beredde sig på krig. Och förstod han—hvilket endast få på hans tid förstodo—att i antikens hemland låta dennas lugnande och gedigna inflytelse uppfostra hans ästetiska sinne, eller mottog måhända ej snarare hans otyglade själ några intryck af det Italien, hvars utsväfningar redan förstört Guido Renis snille och inspirerade Caravaggios taflor? Öfverkommen till London, träffades han af hela inflytandet af en Karl IIs och Buckinghams sedeslösa hof, hvars vanarter trängt ned till alla samhällslager; en Sedley, Davenant, Etheredge voro då på modet, och hela verlden sprang att åhöra slippriga komedier och applådera lättfärdiga teatertrupper. Hvilken skilnad mellan dessa den stora stadens dramatiska föreställningar och de tarfliga sederna der hemma! Det är ej underligt, att en sådan natur som Johanssons drogs ditåt. Vi få ej glömma att en dylik omgifning hjelpt stora skalder såsom Molière och Shakspeare till en mångsidigare och fördomsfriare lifsuppfattning; men i betraktande af det förakt, som den tidens hederliga personer buro till de dramatiska konstnärerna, och som snart gjorde att dessa förtjenade det, innebar umgänget med dem en ej ringa fara. Palmsköld upplyser också, att Johansson »var af ett liderligt och flyktigt sinne och inlät sig med komedianter och annat pack». Det var dåvarande svenskars tanke. Vi kunna nu bättre uppfatta hans poetiska förkärlek och le äfven åt denna allsmäktiga opinions ensidighet; men med skaldens häftighet och hänsynslösa sjelfständighet, huru mycket måste ej hans karakter förlora på denna brytning med hela samhället! Emellertid har han ej försummat att under resan rikta sina kunskaper efter sin håg; han förvärfvade stor ledighet i att uttrycka sig på främmande tungomål, latin, tyska, engelska, franska, italienska, holländska; och Lars Johansson intager sin jembördiga plats bland de lärda svenske män, hvilkas kunskaper och språkskicklighet sträckte sig lika vidt som fäderneslandets politiska inflytande och vapenära. Som förut är sagdt, var han hemkommen hösten 1668, och han kallar sig i ett då skrifvet 12 bröllopsqväde för Asthold skaldkär den olycklige[10], hvilket väl skall betyda någon otur i en kärleksaffär.

Här är stället, att yttra några ord om den beryktade förbindelsen med Magdalena Sjöblad. På Skokloster hänga två porträtt bredvid hvarandra, som af förevisaren framställas och i katalogen upptagits som de båda älskandes; hon strålande och fager i tidens präktiga adelskostym; han med gulbleka kinder, hemska svarta ögon, eklöfsblad på hjessan och i det hela utvisande lefnadströtthet. Man har återfunnit alla handlingarna i det mål, der fadern, välborne Olof Sjöblad, anklagat sin dotters vanbördige förförare, studenten Lars Johansson; man har häradsrättens förfrågan, Göta hofrätts välmenande yttrande och kongl. maj:ts slutliga resolution. Dertill kommer, att tiden något så när öfverensstämmer (1666-1668), att man i de sorgsna kärleksvisorna om en Margaris, Iris eller Belikinne trott sig finna anspelningar härpå, och slutligen det romantiska i sjelfva saken. Ty kunde det fås någon mera passande förklaring på den olycklige skaldens lefnadsbana? En ofrälse poet vinner en adlig flickas hjerta—hemliga och ensliga promenader kring den vackra sjön Åsnens stränder—en liten dotter födes—den förolämpade fadern offrar sitt barns rykte för sitt bördshögmod och raseri samt offentliggör allt—han vidhåller hårdnackadt sin anklagelse, ehuru både älskaren och dennes alla anhöriga bjuda hederlig försoning genom äktenskap,—tidens fördomsfulla lagar riktade mot en ännu omogen, men i utveckling stadd skaldegenius,—domen på två års landsflykt—de båda älskandes förtviflan—slutligen, på samma gång som Magdalena försvinner ur historien, kanske gift med en annan, Lucidors förlorade tro på verlden och sjelfförstöring—! Ej under att denna förbindelse blifvit en trosartikel. Olyckligtvis är det nu genom Ahlqvists efterforskningar säkert, att Lars Johansson, skalden, ej haft det minsta att skaffa med någon af ätten Sjöblad, utan att frågan rör den östgötastudent Humerus, om hvars förvexling med sin namne vi ofvanföre talat. De båda porträtten på Sko hafva fått 13 falskt signalement, troligen uppkommet deraf, att man gissat sig till Karl Gustaf Wrangels forne skyddsling i den okända duken på hans slott. Men dels öfver ens stämmer ej detta hemskt hemlighetsfulla ansigte det ringaste med det, visserligen om lifvets omisskänliga härjningar vittnande, konterfej med blottad öfverkropp på Gripsholm, som af traditionen anses beteckna Lucidor, och hvilket i Schöldströms monografi poetiserats till en ungdomligare bild; dels har han på Sko den medborgerliga eklöfskransen i stället för den poetiska lagern kring sitt hufvud, hvad som är snörrätt stridande mot hans personlighet. Konstkännare tro sig i taflan på Sko finna en kopia från någon hollänsk målning. Det faller nu af sig sjelft, att äfven tanken på Magdalenas porträtt måste öfvergifvas, och att originalen till Margaris och de andra poetiska namnen tyvärr aldrig skola upptäckas. Hela den intressanta, men i hvarje detalj osanna historien visar sig vara grundad på Palmskölds, af honom sjelf som lösligt erkända, förmodande, »att denne Lars Johansson lärer visst varit vår namnkunnige svenske poet Lucidor». Vi tro att ändringen af hans lefnadsbana, så ofullgången den nu blef, ej betingades af något olyckligt kärleksförhållande, helst som hans flyktiga natur strider häremot, utan af andra, i sin art romantiska skäl, hvartill vi sedan skola återkomma.

Dermed påstå vi naturligtvis icke, att Lars Johansson ej varit älskad eller saknat de kärleksaffärer, som han besjungit i sina sånger. Han skulle väl då vara den ende moderne skald, som ej haft sådana. Tvärt om, han har skrifvit visor, som förråda mera innerlighet eller älskvärd skalkaktighet än man af hans lefnad kunde vänta. Alla hans erotiska dikter, om också namnen, enligt tidens sed att med grannare poetiska ord beteckna de besjungna, äro tillskapade, hänvisa tydligt på verkliga händelser; de äro i ordets egentligaste mening tillfällighetsdikter. Hans glödande själ trängde lika mycket till verklighet som till fantasibilder. Han var ej van att sitta hemma och uppteckna drömmar om kärlek; han plockade lifvets rosor. Palmsköld angifver som motiv för sin förmodan om fröken Sjöblad en erinring af en major Prytz, »att Lucidor äfven vid denna tid haft en labyrint för sin amour skull». Många af hans kärleksvisor äro nu 14 förlorade, bland andra en som börjar »Mitt hjerta vill i tusen stycken spricka»; men hvad som är qvar, visar tillräckligt hans dyrkan af Amor. I sitt längsta poem, »Om en mös pligt», skrifver han som en god fruntimmerskännare. Vi skola uppräkna några af hans flammor. Den, för hvilken han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i en glödande kärlekssång »Margaris, min själs behag, andra jag». Är det samma person som fick det artiga, nästan på concettimanér affattade »bindbrefvet»[11] på margaretadagen under årets vackraste tid? Han kan ej gifva henne något smycke att binda kring armen, i stället får hon hans hjerta och sång. Slutet öfverraskar med en stor förplumpning, som å daga lägger, hvad slags qvickhet man då kunde tillåta sig mot damerna. Än en gång förekommer Margareta på ett förtroligt sätt. En väninna får af honom en liten visa, som hon begärt:

»Men du måste kunna tiga,
Att jag åt dig någon gjort.
Säg för ingen annan piga,
Ty det blifver snarlig sport.
Magga lilla må det veta,
Hon går ej dermed i skall.
Vill dig någon ann’ utleta,
Säg: du tok, drag fan i vall!»