En annan är Fillis, som ville bli hans hustru, men det vore då ej värdt att tänka på:—

»Det är, Fillis, sant
— — — — — —
Att du mig begärat
Så högt som jag dig»,

men

»Ej fria jag må,
Men fri vill jag vara.
Låt andra fortgå,
Som hustru vill få.
Jag låter dem fara
Allt uti en skara
Att resa i frid, 15
Till rida sig laga
Med kappa och kraga
Och hornen bredvid.
Jag blifver benöjd
(Fast andra behaga)
Ej njuta den fröjd.»

Vid ett annat tillfälle är det han, som är den förskjutne; hans älskade, Belikinne, synes hafva varit af hög börd, hafva uppmuntrat och sedan försmått honom:—

»Men godtron är bedragen,
Ty jag tänkt’ ej om,
När som jag först, betagen,
I din vänskap kom,
Att olikt stånd och tid,
Trots id,
Kund’ ändra mångens tankar; dock tröstar jag derved:
Du bröt, ej jag, vår ed.»

En älskarinna, kanske den en annan gång besjungna Bellinde, saknar det poetiska grannlåtsnamnet, men episoden är desto påtagligare. Han hade förgått sig mot henne genom sin vanliga lösmunthet:—

»Sei doch nicht so ergrimmt, mein Kind!
Ein Wort ist ja kein Pfeil, nur bloss ein Wind.
— — — — — — — — — — — —
Es war so bös ja nicht gemeint,
Ob’s gleich vor deinen Augen böse scheint.
— — — — — — — — — — — —
Hat mein vermessner Mund gefehlt,
So soll mein Mund zur Strafe ungezählt
Dein schönes Lippen-paar,
Das ich erwäht
Zu meinem Buss-Altar,
Beküssen tausendmal.
Und fehl’ ich eins, so küss’ ich sonder Zahl.
Weg denn Zorn und Verdruss!
Das sei auf meine Buss’
Der erste Kuss.»

I likhet med dessa muntra verser finnas flera andra på tyska. Men nu äro de nyss citerade äfven öfversatta på svenska 16 (så framt den ledigare rytmen berättigar oss att antaga det främmande språket som original), hvilket tyckes hänvisa på ett i fäderneslandet bosatt fruntimmer. Under den period, då det svenska väldet inbegrep många utlänska besittningar och hade så stort europeiskt inflytande, ljödo främmande språk väl lika ofta i de stockholmska sällskapskretsarne som de skrefvos i styrelsens kanslier. I synnerhet bodde många tyska familjer i staden.—Slutligen må vi nämna en visa till Lisette. En grym tartar har för hennes fötter nedlagt sitt pilkoger, alla skynda att helsa henne, sjelfva himlen har nu så länge ösregnat på jorden af afundsjuka att ej få taga henne upp till sig. Kan någon dyrka dig tillräckligt, skämtar skalden,

»Sedan från så fjerran länder
Den så stolta Persian
Kom att kyssa dina händer,
Tartarn ock från Astrakan.»