En annan sak att anmärka är den stora mytologiska apparat, som tiden hade för sed att sätta i rörelse. Ej nog med att hela den grekiska gudaverlden lefver upp igen för att illustrera nordboernas bröllop. Äfven nordens gudar förekomma ibland, såsom Oden och »hans stora grymm» och Tor med sina viggar, och trifvas väl tillhopa med de grekiska i samma sällskap. Ja, Venus och Frigga, Astrild och Amor äro endast olika namn på samma personer. Der den mytologiska nomenklaturen ej användes, säger man t. ex. »maat-guden», i st. f. Comus, ty en gud måste det vara äfven för köket. Ett så högförnämt sällskap kan ej ibland undgå att ta sig löjligt ut inom skaldens enkla umgängeskretsar, som ofta aldrig förut hört talas om dess tillvaro. Så besjunges vid ett tillfälle Astrilds stora makt, huru han kufvat alla gudar och heroer, Orpheus och Eurydice, Jupiter och Danae, Thetis och Neptunus, Daphne och Phœbus, Hercules och Omphale, men sist har han varit i 100 Upland och skjutit »et Bärg i Brand», d. v. s. handelsman Brandberg, som nu håller bröllop. Vid en assessors giftermål framställes en tvist mellan Themis och Frigga, som hvar och en vill ega honom i odelad besittning. Jupiter förklaras jäfvig som domare för sina många kärleksaffärer, men Apollo sliter slutligen tvisten på Helikon så, att den ena gudinnan får rå om honom om dagen och den andra om natten. En inspektors öfver kopparräntan kärlek uppkom så, att Amor en gång fick lust att bli grufdräng i Falu koppargrufva, men råkade ramla ner i det kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och till tack derför sköt guden, sedan han först fått grundligt värma sig, en pil i räddarens bröst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat gästerna och förtjusat de nygifta. Men aldra tydligast se vi tidens smak afspeglad i bröllopsrimmen vid herr Utterklos och jungfru Bojs sammanvigning. Skalden gick och promenerade vid Parnassus och hittade der gudastämmans protokoll, som Mercurius hade glömt. För att åter få det, tog denne honom med sig till Helikon. Nu följer i Bellmans manér i lätta verser en pikant beskrifning på gudarnas samqväm. Så sprang Astrild på dörren, åtföljd af Mercurius och den berättande skalden, som undrade hvad som månde ske. Men Astrild lopp omkring i skogen och sköt och träffade slutligen en utter, som, sårad, gaf sig ut på sjön, men hvars klo dervid fastnade i en boj; båda antändes och drefvo i land till Amors fröjd och gamman. Det är på detta sceneri på Helikon som Lidén hänsyftar, då han hos Lucidor fördömer »ej blott en allt för ymnig påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som alltför bjert afsticker från de gamles mönster. Ty hvem skall fördraga, att han under gudarnas gille låter Saturnus snarka så att det blir genljud i salen, Venus bete sig som en tokig käring, Mars gå omkring och hvissla och Vulkanus röka pipa?» Vi kunna ej instämma i dessa Lidéns klagomål. Ty det vill synas oss, som om på en tid, då man hemtade hela sin bildning från antikens studium utan att ännu uppfatta dess lefvande konst, det var en verkligare skaldeinspiration att förläna dessa gudanamn åtminstone sin tids själ och verksamhet, än att helt mekaniskt 101 och dödt återupprepa den yttre formen, hvad som sedermera skedde i ett korrektare men andefattigare tidehvarf. Likaså ser man på gamla böcker från denna tid vignetter, föreställande vissa personager från den grekiska mytologien, men omgestaltade efter då brukliga föreställningar och hemseder. Och Lucidor har verkligen här lyckats få ett sceneri i gång, som passar bra in på bröllopsglädjen och ej illa häntyder på Bellman.
Ty han har någon gång fått den farliga äran att af granskare jemföras med denne beundransvärde skald. Atterbom har kommit att tänka på »Bacchi tempel» vid genomläsandet af Lucidors »Giäst-buds-lust» till en viss Giliussons bröllop. Sannt är, att det mytologiska frasmakeriet och hyperbola smickret här lemnat plats åt en liflig och väldisponerad festidyll. Skalden är ej sjelf närvarande utan målar i sin fantasi, huru det skulle gå till. Det blir sålunda ett verkligt skaldestycke. Han ser brudgum och brud stå i en krets af så vackra tärnor, att han skattar sig lycklig att ej vara der och förlora sitt hjerta, ser, huru maten bärs fram på stora fat, alla slags stekar och fågel, potage, frikassé och pastej, mandeltårta och konfekt, samt hvilket nederlag sker på faten. Men qvinnorna, som skola låtsas vara mätta, lemna sin mat nästan orörd, och när grannflickan obligerar, svara de: »Syster, tack, iagh hafver ätit väl». Så kommer Bacchus stånkande in med silfverbägare och glas och dricker »Danman- och Danquin-skåål». Nu går vinet och ölet kring bordet, och flickorna varnas af poeten att ej förtära ett helt »spijsöhls kruus i sokker och renst vijn», ty det kan bekomma dem illa. Pokulerandet fortsättes, så länge man sitter stillsamt och stadigt på bänkarna kring bordet. Vid midnatt röra musikanterna på strägarna, och dansen med kurtiser och favörer begynner. Slutligen lemnar man dansplatsen, och Hymen drar »sparlakanen igän», »ok innan åhre går omkring», de »läre vara trij.» Man läser än i dag med nöje denna glada och sansade idyll, men det är dock en lång väg mellan den och Bellmans genius. Lucidor besitter hvarken hans dramatiska kraft att med få drag upplysa hela scenen eller hans rikedom på fullt utpräglade personligheter. Hvarför blef här 102 ingen Bellman? Svaret kan ej blifva något annat, än att hänvisa på den, med tanken aldrig mätbara hemligheten af skaldestorhetens olika grad. Ty en så väldig originalitet som Bellmans under kung Gustafs soliga tidehvarf födes sällan. Hos Lucidor finnes den icke. Äfven i ett annat tillfällighetspoem, som dock innehåller åtskilliga metriska knaggligheter, har man funnit likhet mellan honom och Bellman. Det är det enda stycke, som Sondén anser läsvärdt af alla hans bröllops- och griftqväden. Alla känna vi den store skaldens sätt att måla nordens sommar och natur. Men den äran kan ej förnekas Lucidor att i sin »Berg-råårs eller Nymphers chor» hafva haft en aning om det stämningsfulla sken, som mer än hundra år senare Bellmans poesi skulle utgjuta öfver Djurgårdsstränderna och Mälarens mångbesjungna sjö. Det är ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, då det smyckar sig desto ljufvare som den kulna hösten ej är långt borta. Och det är ett konstnärligt grepp af sångaren att å skådlig göra naturens skönhet under bilden af ett gudarnes samqväm kring land och vatten. Vi veta nu icke, till hvilka qvädet skrefs, endast att det rörde ett giftemål mellan herrgårdarna Aske och Signildsberg vid Mälaren. Men han har sjelf förgätit de vanliga personalierna och höjer sig som en äkta skald öfver dem till en sann natur- och festingifvelse. Vi meddela poemet i någon förkortning.
| Mälare-nymphers chor: | |
| I Nympher, som i vatne boo, | |
| Eer glädie bör så väl som vår nu groo, | |
| Fördy at I, som vij, för sant ok vist | |
| Igen få, hvad som vij i fiol ha mist. | |
| 104 | |
| Nu haa vij fram för andra mon[36], | |
| Seen som sin boning bygger Themis son | |
| Uppå vår önsklig grönskand skiöna land, | |
| Ok I, I Nympher vid eer ljuflig strand. | |
| Nu lär’ vij begge ti god roo | |
| Oss glädia, hvar uti sit egit boo; | |
| Nu vår gudinna, som här omkring råår, | |
| Rättrådighetens son til maka får. | |
| Dy frögdas alla gudars hoop, | |
| Ok all’ gudinnor gifva glädie-roop. | |
| Sij, hvar som framför alla deras trop | |
| Gud Hymen brude-faklan tänder op! | |
| — — — — — — — — — — — — | |
| Nu ha vij eder aldels teet, | |
| I Mälar-nympher, hvad som skeer ok skett. | |
| Dy vill vij, när som solen mist sin glans, | |
| Med eder träda fram i spel ok dans.» |
Grafskrifterna äro 38, hvaraf fjerdedelen äro författade på tyska. Endast anmärkande, att dessa till innehållet likna de svenska, men till formen äro ledigare, gå vi dem förbi, emedan de tillhöra ett främmande språk. Vi citera blott ett par strofer som prof. Det är vid grefvinnan Oxenstjernas, född Lewenstein und Scharffeneck, graf:
Vi kunna på samma gång ej neka oss nöjet, att som prof på hans latinska diktkonst afskrifva följande sköna verser vid den lille Sven Edenii bår:
| »Si bonus es, heu, plange probis non parecre Parcas, | |
| At tremulis sacros ululatibus atque boatu | |
| Manes thebano prudens turbare caveto. | |
| Crinibus haud opus est sparsis, nec tristia fœdis | |
| Signa genis addas infestis unguibus. Absint | |
| Mænades. Ite procul! Poscunt vos orgia Bacchi. | |
| Si bonus es, heu, plange probis non parcere Parcam, | |
| Purpureos spargens flores violasque rosasque, | |
| Adde apium dextra, calathis da lilia plenis. | |
| Sit procul infelix bubo, sit noctua tristis! | |
| Thura, crocos et quicquid habent, incende, Sabæi, | |
| Atque immortales amaranthi necte coronas, | |
| Svavibus et siccam perfunde liquoribus urnam[37], 106 | |
| Et cineres lacrimis irrora, murmure læto | |
| Dic: felix fatum! Melior de pulvere surget | |
| Phœnix, in cineres nunquam rediturus. Abito! | |
| Si veterum voto vis claudere, forte licebit: | |
| S. T. T. L. | |
| Sit Tibi Terra Levis, sit in urna perpetuum ver! | |
| Si malus es, mirare probis non parcere Parcas. | |
| Vivus disce mori metuens, quoque vivere discas, | |
| Mortuus, a vivo hoc, quo sic quoque vivere possis. | |
| Sed si derides, Epicuri de grege porcus, | |
| I, fuge, curre cito! Sequitur pede pallida vindex, | |
| Parca, et eris, nec eris quod hic est. | |
| Bene vive! | |
| Valebis!» |
Men vi öfvergå till vårt egentliga ämne.
Troligtvis uthärda nu inga andra än forskare att genomläsa alla dessa begrafningsrim, ty det kostar verkligen på, att följa till slutet de tråkiga, oerhördt utdragna och merendels räsonnerande alexandriner, hvarpå de äro författade. Dock måste medgifvas, att för oss, som nu ega dem alla i rad efter hvarandra och skrifna i en vår tid alldeles motsatt smak och till för oss likgiltiga eller alldeles okända personer, det måste vara en svårare sysselsättning än det var fallet på Lucidors tid, då de utan tvifvel hade både intresserade och beundrande läsare. Emellertid är deras konstvärde ringa, deras meter hackig, och man kan ej annat än förvåna sig öfver den vårdslöshet samt på sina ställen rent af omening, som utvisa så väl att de skrifvits raskt undan, som att de äfven blifvit slarfvigt utgifna. Trots det högtidliga, som man fordrar af verser vid grafven, äro de i ovårdadt språk och inkonseqvent stafning föga bättre än 107 bröllopsrimmen. Likasom de sakna sjelfkritik, äro de också utan hållning och en alltigenom värdig sorgestil. Vi skola ur massan blott uttaga några få citater. Skalden begagnar ofta det sämsta hvardagsspråket, ända till oqvädingsord, t. ex. »pykka», »hampus» (skråpuk, odugling) m. fl. Hvad skall man säga om det tillkrystade i en sådan sats som denna?: Himlen ville ej att en viss person skulle bli längre i den falska och bekymmersamma verlden,