»Som mäd gull-glysand skijn mång tusends gudh-veet skymmer».

Eller om den brist på lyftning, som röjer sig i en sådan sats, då de fattiga skola beklaga en viss persons frånfälle?:

»Så offta theras maga sin affran kreffver.»

Man får understundom fundera mycket, innan man fattar hela passager i dessa begrafningssånger. De åtföljas vanligen af särskilda grafskrifter, som bestå af mycket beröm till den aflidne och åtskilliga i en pikant sentensform affattade varningsord till den förbigående läsaren att komma ihåg, att »alt födt och gödt blijr dödt» o. s. v. De äro affattade i form af minnesstenar, grafurnor och dylikt och målades eller inristades på grafvårdarna, så att en vandrare på den tidens kyrkogårdar visst icke saknade tillfälle till både roande och uppbyggliga betraktelser. Som de emellertid äro rätt utförliga, skola vi ej inkräkta på utrymmet genom att citera dem. Vi skola blott anföra de kortaste och bästa.

Till stilen utmärka sig Lucidors griftqväden af ett visst manér, en stark patos ända till häftighet. Han uppradar en mängd ord efter hvarandra t. ex.

»Ängslan, pust, suk, snyftan, iämmer,
Sorg, kval, tårar, hierte-kvaaf,
Alt hvad siäl-bedröfligt klämmer,
Grufste sorgers olyks-haaf.» Etc.

Det handlar dock om ett litet barns död. I allmänhet besitter han stor kraft i att förekasta menniskan hennes förgänglighet och lyfter sig då ofta till verklig poesi:—

»Hvad vårt falsk-nembde lijf dock är: röök som försvinner,
En dimma som förgår, et reep som siälar binner, 108
Förnufftes fångetorn, et tukt-huus fylt mäd nödh,
Gallblandad sötma ok halfflefvandes en dödh.—
All theras prål ok prackt ok mackt är platt försvunnen,
Lijk som en giäller röst som hörs ok ey blijr funnen,
Lijk tijden, som nu är i varelsen ey ståår,
Lijk som en skugga flyr, och lijk en dröm förgår.—
Hvem veet ey, han skal döö? Men hvem kan timman veta?
Slätt ingen. Du må fritt i hand ok himmel leta.
Spör alla stiernor åth ok lysta granligt til,
The säia: Tu måst döö. Män när? När som Gudh vil.»

Men lika ofta faller hans patos så långt ner, att den väcker ett löjligt intryck, t. ex. der han begagnar följande upprepade interjektion:

»O, o, o, usle värld!»