eller

»Säg: Jemmer, iemmer, ah, ah, at herr Wibbling dog!»

eller

»Hvi liommar[38] klokkors röst mädh sörgligt bing, bang, bong?»

eller vid handelsman Brandbergs död:

»Så stog herr Brandberg fast i olyks-storm ok nöd,
Bar himlen Atlas-lijk på axlen til sin dödh.»

Så slösar han ofta med ett smicker, som svårligen kan hålla läsaren allvarsam. Och ett allt igenom löjligt intryck gör äfven hela griftqvädet vid Axel Gyllenstjernas »snälle dock sälle dödzfälle». Det är en knappt åttaårig pilt. Poeten försäkrar nu, att »han var skapt aff Gudh, et underverck at blij», att han redan var »i barne-skona gråå aff dygder ok förstånd, thet neplig then kan nåå, som för sin kappa skuld Philosophus vil heeta»; hans redan å daga lagda minneskraft jemföres med Cyri, Hadriani och kejsar Ottos, som kunnat nämna hvarenda soldat i deras armé vid namn. Det säges, 109 att, om han fått lefva, han öfvergått både dem. Cæsar och Scaliger. På sin dödsbädd förmanar pilten de äldre att vara gudfruktiga. Ej under då, att hela parnassen sörjer, och allrafrämst Apollo, som har klädt sig i svarta sorgkläder, afspänt sin lyras strängar, flätat cypresser i sitt gyllene hår och sitter med kinden stödd mot båda händerna och stirrar oafbrutet »rät ändast op i skyyn» på en lysande Gyllenstjerna, som redan fördunklar den bredvid stående Phœbus. Hvem igenkänner ej här en möjligen minnesgod, men lillgammal liten gosse, hans familjs öfverdrifna förhoppningar och sorg, faderns anhållan om ett särskildt sorgepoem och den stackars poetens tiggarmessiga smicker inför den högförnäma familjen? Den bifogade grafskriften är med rätta berömd:—

»Solen i sin neer- ok opgång håller vissan tijdh ok lopp,
Men nys gek en Gyllen-stierna genom nedergången op.»

Men det märkvärdigaste hos Lucidors griftqväden är deras blandning af högt och lågt, högtidligt och profant, snillrikt och löjligt, som redan Sondén anmärkt, och som ligger alldeles bredvid hvartannat utan längre öfvergång. Vi kunna ej gifva något bättre exempel härpå än verserna vid Lorens von der Lindes graf. Här beskrifves »den rätta adels dygde-vääg», hur all adel utan dygd är

»En balsam, som haer mäst sin bäste lufft af lijk,
En präktig fattidom, then andras dygd giör riik,
— — — — — — — — — — — —
En lys-mask, som man blott för mörka sinnen lys,
Et herligt slott ok borg, som dumman bonhunn hys»;