men när sonen vill efterapa faderns ära,

»Då kan en dvärg mäd skiäl iett-föttren effterföllia,
Då drifs en liten våg utaff en större böllia.
— — — — — — — — — — — —
Then kan mäd rätt gått skiähl aff bästa adlen kallas
(Hvad elliest titt om slijkt i bonde-gårdar rallas)
— — — — — — — — — — — —
Mig tykkes at en slijk, som hafver konst ok modh,
Är dubbel adlig född aff dygd ok adlig blodh.» O. s. v.

110

Man kan ej förneka det snillrika i många uttryck, men hvilket lågt språk deremellan, och detta vid ett riksråds och fältmarskalks sorgehögtid! Men tidens naiva sed var sådan. Det är ej han ensam som skrifver så. Vi hafva här Lucidors åsigter om adeln—han har ofta intresserat sig för ämnet och ej saknat anledning dertill—och framstälda inför detta höga sällskap i samma tonart, som han troligen begagnade på källaren, då han diskuterade inför sina lyssnande bekanta. Här förekomma dock ord om adeln, som äro det skönaste loford, den någonsin i Sverige förtjenat:—

»Ett konst-hvass-slipat svärd ok sinn-klook-skurin fiäder
Är stodren. Mellan them all landsens välfärd ståår.»

Det var hemligheten af adelns och Sveriges då varande storhet. Så har han ofta poetiska tankar och välformade fraser, men de ligga djupt inbäddade bland massan af orediga och simpla framställningar och ändlösa reflexioner.

Den antika mytologien användes här naturligtvis mindre än i bröllopsrimmen, men den uteblifver dock icke helt och hållet. Skalden har tydligen åtminstone lika mycken benägenhet för Olympen som för den högkyrkliga teologin. Man finner Jupiters namn ej långt från Guds eget, och Jesu heliga namn, visserligen aldrig profaneradt, förekommer högst sällan. Men den bibliska arsenalen tillgripes ofta, och Jonatan och David, Achitophel och »Susanne-gubbarne», Asmodeus och benrangelsmannen (»then tårr-vijg-skanklad död») figurera vid sidan af antikens heroer. Men allra mest citeras de gamles historia, och exempel hemtas oupphörligen derur. Dessa exempel äro likväl ej alltid efter vår tids smak lämpade för ämnets högtidlighet. Så anföres som bevis för oberäkneligheten af dödens ankomst historierna om hur Fabius drack in ett hår med mjölken och dog deraf, hur en ostra liksom en örn släpptes ned på Æschyli flintskalle, hur Catulus afled af kolos, och Priseus af ett fiskben. Samma naiva smak visar sig öfverhufvud vid den hop lärdom, som är inströdd i den allvarliga betraktelsen, och sägnerna taga sig ut som anekdoter, hemtade ur den tidens läroböcker. Derunder begagnar han tillfället till att göra filosofiska räsonnemanger om hvad som sysselsatte hans tankar, att fundera 111 öfver den på modet varande kemin, hvarpå vi förut anfört exempel, slutligen att meddela biografiska notiser och en och annan målning, efter hvars och ens förhållanden. Sålunda omtalas vid Björnklos graf på flytande vers, huru han blef sänd till kejsar Ferdinandus till Regensburg och efter dennes död till riksdagen i Frankfurt vid Leopolds val, huru han som sändebud hos fransmännen parerade deras sluga statskonst och vid hemkomsten blef hofkansler. I en gammal krigsöfverstes sorgverser skildras lifligt, huru fienden var mer skrämd för honom än »haren, när han hör at trumman taar på gåå», huru han stod stadigt, när »eld-mortlar högt mäd tunga stenar spelte», och »rytterit brööt in på skarpa piqvers hegn», »at hijt et hufvud flög, thijt armar eller been», huru han tåligt trotsat hunger, törst, köld och hetta, regn, dagg, slagg, hagel och snö, men ej varit så rik på ord som den, som vid ölkannan och tobakspipan bestämmer, huruvida en general gjort rätt eller icke, fastän han sjelf i fält ej ens sett en död hund. Om en assessor omtalas bland mycken patos, att han var af urgammal frälse- och prestslägt, att hans farfarsfar var den förste luterske prest i Vadstena, att fadern ville ha äfven honom till prest, hur han gjorde motstånd, kom till Gestrikland, blef rådman och borgmästare o. s. v. Dessa uppgifter hade väl den aflidnes anförvandter helt menlöst velat få in i de bestälda verserna. En köpman får det berömmet efter sig, att han, en simpel bondson, som älskade handel, dock var »ingen jude ell’ korne-buuk», som fröjdade sig åt missväxtårens högre spanmålspriser och bedrog folk på jern och kläde. Mest betecknande härvidlag äro dock de på sin tid bekanta verserna om Truls Kåhre, utrikes-resanden. De synas vara skrifna, ej för den sorgklädda skaran kring likkistan, utan, för den massa folk, som då löpte till vid begrafningar. Poemets första afdelning börjar med en hänsyftning på, att vi här i lifvet ju alla äro vandringsmän. Sådana behöfva passande reskostym, matrensel och staf med två knappar, böra dock ej vara utstyrda (skämtar poeten, som väl hört någon sjöhistoria derom) som den påfviska bilden i Calicuth, hvilken liknar hin, der han mottager de troendes hyllning »i en stor läder-kraga mäd kors ok kröke» och med sjöskal och 112 en mängd andra prydnader, som ständigt hvälfva sig omkring »slijk soomagas» hals. Det behöfves äfven godt och troget ressällskap, och derpå omnämnas en resandes alla faror till land och vatten, liknande frestelserna i lifvet. Den andra afdelningen öfvergår nu till mannen sjelf, som ej fick vara någon »hampus eller en pankaka ok mors grijss», utan med ringa mynt i pungen gaf sig ut i verlden. Denna resa, som väl då var för våra landsmän lika ovanlig som nu en resa kring jorden, omtalas i korthet blott med angifvande af kursen och ortnamnen. Han besökte Danmark, Holland, Portugal, seglade genom Gibraltar sund omkring på Medelhafvet, såg Spanien och Madrid, Genua, Sicilien, Malta, Cypern och Alexandria, genomströfvade så landvägen Syrien och Palestina med de heliga orterna ända till Eufrat och kom tillbaka med en karavan till Egypten, hvars under något utförligare beskrifvas. Härifrån gaf han sig åter ut till sjös, kom till Rodus, Mindre Asiens kuststäder, Stambul, Aten och Korint. Men Hellas’ undersköna ruiner hafva ej gjort det minsta intryck hvarken på resanden eller poeten. Man begrep ännu ej deras värde. Få år derefter skjöto ju Königsmarks venctianska kanoner på Panteon. Truls ämnade sig nu öfver det Adriatiska hafvet, men blef af korsarer jagad kring Afrikas och Spaniens kuster, anlände dock lyckligen till Rom och besåg Italien, först Neapel och, sedan han oantastad passerat Schylla och Carybdis och Ætnas svafvelrökande brand, Palermo, så Venedig, Mailand och Florens. Hemfärden skedde genom Frankrike, England, Holland och Tyskland. Alla dessa och många flera orter äro på ett ledigt sätt inpassade i alexandrinen. Men då Truls kom tillbaka, var han ej lik dem, som yfvas

»Ok skräppa[39] hvad de lärt: tre bokke-språng at springa,
At stöta en falsk quart mäd udde-lösan klinga,
At hosta två, trij ord uth effter franskt humeur
Ok veta, om ey mehr, à vous ok serviteur.»

Han hade lärt sig förfarenhet och vett och blef rådman i hufvudstaden. Och derpå följer grafskriften: 113

»Then hela värden för tykt nästan alt för trång.
Åt then är thenna plass—trij ahlnar iord—för lång.»