»Och gier man kyssar utan breck,
Eij smeta de ell gie en fleck.
Et ermklä tårkar mången af,
Och man behåller hvad man gaf.» etc.,

der det långrandiga talet bjert afsticker mot det lifliga i tanken. Anna visar nu arten af sin erfarenhet. En mös oskuld, säger hon, är mycket skör och bör aktas väl. Med guld och skänker så får man ju allt. Och om man springer och leker med männen, låt vara i fria naturen, på Djurgården, Liljeholmen eller Bralund[41], inbjuder man frestelsen 122 eller skadar åtminstone sitt goda rykte. Phillis har svårt att underkasta sig ett sådant tvång:—

»Man må full binda beest och träl,
Men kvinnans ädla mood eij väl.
Lääs femton låås om hennes krop,
Så blåser hennes vet dem op.»

Efter dessa vackra verser förkunnar hon till sist, att hon allra minst vill gifta sig med en bokmal, som låter henne sofva i fred om nätterna. Anna håller ett långt och förståndigt tal liksom en gammal tant, att man bör äkta en medelålders man, som är lugn och trogen, och ej taga någon svärmande kurtisör. Men han får ej vara för gammal heller, ty

»En purpur-mun och ijs-gråt skägg,
En fager målning, rutten vägg,
Flintskallot hufvud, gullgult hår,
Ijs-kaller snö och liuflig vår,
Een unger mö och gubbe-gloop,
De skicka sig eij väl i hoop.
Taen ingen gammal, ty han kan
Mehr synas faer eer än eer man,
Och fast han lefver, är han dö.
I blifven kiärng ock ären mö,
Een änkia och lell giffter fru.»

I synnerhet får en flicka ej taga en enkling, ty han har kanske förut stora barn, som det blir svårt att reda sig med. Slutligen förmanas systern, att, sedan hon väl är gift, aldrig tänka på någon annan än sin äkta man, och som dervid de båda flickorna märkte den lyssnande skaldens närvaro och sprungo sin väg, är utan tvifvel Annas sista förmaning äfven dennes sluttanke.

Vi kunna dock ej lemna föregående korta redogörelse utan att påpeka en betecknande omständighet. Det förekommer vid slutet en afdelning, den fyrtiondetredje i ordningen, som ej är utförd i den svenska öfversättningen. Phillis är villig att medgifva, att Anna har rätt. Men, frågar hon omsider, hvad skall jag göra, om min far skickar mig 123 en gubbe på halsen, ty så mycket värde har dock ej hans förmögenhet för mig, att jag skulle vilja tillhöra en åldring. Anna svarar härpå med en omskrifning. Qvinnans vapen är ej kraften utan bönerna. Med lydnad vinner hon hårda sinnen hellre än med motstånd.—Var Lucidor missnöjd härmed, så att han lät det utfalla ur sin bearbetning? Och vågade Keder ej ändra hans text eller kände han ej till originalet härutinnan? Men hvad Cats sjelf tänkte vid ett slikt kinkigt fall, det se vi af öfverskriften: »Vis omnis abesto». Guldet skulle segra, hjertat uppoffras.

Detta samtal pröfvar nu tålamodet alltigenom elfvahundra jamber. Nog finner man der diverse tal om kärlek, men kärleken finner man ingenstädes. Och författaren har ej heller den tillfredsställelsen, att vid slutet lemna läsaren öfvertygad om den grundsanning, som han i inledningen proklamerade. Ty åtminstone för oss framstår Anna trots skaldens hela didaktik i en mycket sämre dager än Phillis, just derföre att den senare tvärt emot hans medvetenhet råkat få en liten gnista af poesi. Ett i sanning olyckligt resultat för en didaktisk poet! Men om också »fader Cats’ bok» på sin tid gällde som ett mönster i Holland, som en versifierad långkatekes (hvilket ord verkligen är träffande), intager den inom den europeiska litteraturen en mycket låg plats. Att Nils Keder skulle kasta sig öfver hans »Weck-wyser ten Houwelick», som också är ett namn på möns pligt, förundrar oss icke, ty han har efterlemnat två oändligt prosaiska och förståndiga men långdragna bröllopspoem. Men att en sådan natur som Lucidors skulle välja Cats till föredöme och öfversätta honom, kastar ett egendomligt ljus öfver hela tidens uppfattning af poesin, såsom varande till för allt annat än för sig sjelf. Vi skynda oss att lemna denna qvafva poetiska atmosfär och låta Lucidor föra oss öfver till en långt friskare i

De verldsliga visorna. Hvad vi förut genomgått, var skrifvet på beställning eller till för skalden sjelf mer eller mindre likgiltiga förhållanden. Han har också der låtit pennan skena i väg, och vi måste ur massan af rimgods uppleta det poesins guld, som hörde till hans begåfning. Hädanefter, låt vara någon gång manad af tillfälliga känslor, 124 är han fullt sin egen och antager en djupare och allmännare ton. Han vårdar mera sin stil och stafning. Han, så att säga, slår sig ned inom skaldernas gemensamma krets. Vi hafva först här hans poesi i ordets egentliga betydelse. Antalet af hans kända visor är 31, hvaraf 8 på tyska. Men olyckligtvis äro 9 svenska och 3 tyska förlorade och blott till begynnelseorden bekanta. En, »Nys, när Frigga satt i bade», är slipprig. Återstå således endast 5 tyska och 13 svenska, hvarom vi kunna bilda oss ett omdöme. De äro med undantag af två dryckessånger och en tröstevisa alla samtliga (såväl som de okända) kärleksvisor till fingerade namn. Bellinde, Climene och Lisille hafva hvardera fått två tyska. Castalinne, Belikinne, Margaris, Iris, Fillis och Lisette hvardera en svensk. De öfriga styckena hafva ingen benämning. De tyska visorna, såsom tillhörande en utländsk sångmö, gå vi förbi (huru skön är ej t. ex. »Lass’t uns die Blüht der Zeit»!). Vi anmärka blott, att de alla i motsats till de svenska funnit nåd inför den stränge Sondéns ögon och af honom anföras som bevis på, hvad skalden kunde hafva blifvit. Har ej härutinnan granskaren mera låtit sig nöja med det främmande språkets alster och deremot allt för mycket stött sig på det inhemskas gammalmodighet? Sanningen är dock, att Lucidor liksom alla poeter på hans tid till formen redde sig bättre med det uppodlade tyska tungomålet. Vi hafva förut omnämnt, att han skref en och samma kärleksdikt på båda språken och sid. 15 citerat en strof deraf på tyska. Vi skola nu till läsarens pröfning anföra samma strof på svenska. Skilnaden är tydlig:—

»Om jag haer feelat med min mund,
Så skall han ock så af alt hiertans grund
Dit purpur-läppars paar
(Som jag mig har
Til mit sielfz-straff-altar
Utvalt med kiärleck stoor)
Bekyssa, min hiert-siähl- och ängla-moor.
Pfui! Sin koos alt förtreet.
En kyss, som ingen veet—
Förlijkning skedt.»