125

Af de andra sångerna känna vi redan tre: »Skulle iag sörja, då vore iag tokot» och den vid utresan, som begynner »Så måste iagh digh, kiärste vänn, förlåta». Den tredje står först i samlingen och är troligen äldst. Den består af en samling stoiska sentenser på ett virtuosmessigt språk och utgjorde väl någon poetisk öfning i Upsala. Början lyder: »Hvarföre skal iag mig med sorger qvälia?» Columbus har skrifvit en liknande. »Hvad är det åt, att jag mitt sinne qväljer» (se hans »Odæ Sueticæ», X., med öfverskrift »Naturlig dödsbetraktelse» intagen hos Atterbom), i skaldevärde Lucidors betydligt öfverlägsen. Sedan nu alla dessa sånger blifvit afräknade, återstå för vår granskning endast två dryckesvisor och sju kärleksvisor, dock dessförinnan måste vi göra en väsendtlig anmärkning.

Man har visserligen medgifvit, att Lucidor begagnat en omvexlande och liflig, ja, ibland konstmessig meter, men man har äfven påstått att han går miste om denna formella förtjenst, just derföre att han öfverdrifvit den och gjort den osmaklig. Det är ej nog med rimmen i slutet af hvarje rad, utan de förekomma midt uti raderna och upplösa derigenom tankens rytmiska behag till en, som Atterbom icke oäfvet kallar, på samma fläck fortgående slängpolska. I bästa fall märker man dem ej, tills de här och der störande uppfattas af örat. Vi bestrida ej det fullkomligt berättigade i anmärkningen, men man borde å andra sidan besinna, att i språkets då varande tillstånd en sådan virtuositet måste förefalla högst beundransvärd. Den tröga svenskan behöfde framför allt upparbetas för musernas fria lekar, och hvarje tungomål och litteratur har i sin början egt sådana rena formvirtuoser, som gjort sin stora nytta, men äfven lockat verkliga skalder till rimförkonstling. Dock drabbas icke Lucidor så tungt af förebråelsen, ty man har ej uppmärksammat, att, hvad som i hans poem tager sig illa ut för örat vid uppläsningen, kan taga sig helt annorlunda ut vid musiken. Olyckligtvis känna vi ej nu till hans melodier, men sjelf har han uppgifvit sig hafva komponerat visor, och för öfrigt har väl han som så mången annan satt nya ord till redan brukliga melodier. Det är en ny sida af hans begåfning. Hans sångers hela struktur hänvisar tydligt på, att de äro ämnade 126 att sjungas, ända derhän att på vissa ställen (»Ich liebe dich» etc.) da capot finnes utsatt i texten. Poemen skola således egentligen sjungas eller—om vi få begagna uttrycket—halfsjungas. De nu för oss öfverflödiga rimmen kunna då beteckna tonfallen eller ackompanjemanget. Öfver hufvud taget har poesi och musik, innan de uppdrefvos till konster, räckt hvarandra handen till menniskornas nöje. Men derigenom blir det också svårt för oss att rätt uppfatta skaldestycken, som förlorat en del af sin naturliga luft. Till och med Bellmans rykte har i någon mån lidit deraf, och det vore orättvist att ej beakta saken hos Lucidor, som har äran likna honom häruti som i åtskilligt annat.

Då vi jemfört honom med Bellman, har det icke skett helt godtyckligt för att närma honom till en skald, hvars namn är så stort, att det är en heder att stå till och med i dess skugga. Det är nemligen ett faktum i den svenska litteraturen, att Lucidor är Bellmans föregångare. Hammarsköld sjelf har medgifvit, att »man i alla hans bacchanaliska qväden märker en aflägsen gryning till det egna genialiska skaplynne, som sedermera med fulländningens glans framstrålade i de bellmanska dryckesvisorna». I visan »Kom, kiäre bröder, kom» hafva vi ju—Lucidors originalitet ostörd—en hel bacchiscen i deras anda framför oss. Skalden uppmanar sina kära bröder till ett gladt lag och att slå bort alla sorger. Han ropar åt drängen, att, om han vill undvika bas, skölja ett glas åt honom i baljan. Men i sällskapet kontrasterar mot de öfriga en »jungru gran» gosse, som ej är så van att dricka och sitter tyst. »Drick hin lilla flikkans skåhl, som boor i nästan gåhl» tillropar honom poeten, och sedan han enligt bruket i stående ställning druckit skålen och tryckt en kyss på glaset, utbrister ett ursinnigt jubel. Värden framsätter två a tre pipor tobak per man, och för att ölet bättre skall smaka lutar man sig åt väggen och bolmar, så att röken står som ett töcken upp i taket (de då varande källarrummen voro små). Sedan dobblas med tärning och kort (»trij på ra»). Poeten vinner. »Rundadinellula!» Allt ölet är nu utdrucket till sista droppan, men se, se, vinet spritter i stället upp och ner i bägaren. Den stackars ynglingen, som tycker att det kunde vara nog, får en ytterligare uppmaning 127 att resa sig, säga »topp» och klinga laget rundt med glasen och stopen. Men han tömmer ej i botten som en ärlig svensk man. Skrif då upp din förtäring på räknebrädet och gå i säng, min herre, ty vår sed är, att den, som ej kan dricka, får bjuda god natt.—Vi se ju det glada kroglifvet på 1600-talet i hela sin natursanning, med dess olika nöjen, öl och vin, tobaksrökning, kort och tärning samt en flickas skål. Man spelade öfver allt den tiden, från gallerierna i Versailles och Whitehall till den holländska bykrogen. En fulländad dandy måste vara stark spelare. Dock äfven här hafva vi ännu ingen Bellman. Den glada scenen är hvarken som hos honom satt i förbindelse med den sköna naturen utanför, hvad som förlänar hans baccanalier så mycket idylliskt behag. Ej heller har den genom sina karakterer svällt ut till ett allmän-menskligt drama. Det är blott, så att säga, ett stundens lif på krogen, men som sådant högst lefvande skildradt. Det originellaste består i den häftiga patos, som strömmar öfver det hela. Man hör ännu festens buller, kamraternas sorl och glasens klang genom de två sekler, som skilja oss derifrån. Rytmen passar mera för utrop än toner. Den skall sjungas af en hel kör af dryckesbröder, och ingenstädes har Lucidor så konstfullt slösat med rimmen som här. Hur leker han ej med svenskan t. ex. i följande:—

»Hvem gier en större kup?
Dreng, fort, fort skölj’ et glaass!
Pojke, snart, ell’ du får baass!
Bödlen må vara maass.
Kom nu, nu vill vij taas,
Intill alt är drukkit up.
Then, som för glaass, stoop, kannor, bolkar[42] skolkar,
Han må fritt gå, ok trå
Han som med then blijr vän.
Lät sij, at I som iagh i lagh är män!»

Den andra dryckesvisan är så bra skrifven, att den ganska väl låter läsa sig utan melodi. Det är en hög centrallyrik, som också en dylik sång måste vara för att ej den flygande 128 poesin må råka i delo med moralen. Att visan är högst genialisk lär ej kunna bestridas. Eget nog finnes af honom ej mera än dessa två bacchisånger, ehuru han var så mycket ute med kamrater och vänner. Men Lucidor tillhörde ej det glada Sverige i samma mening som efteråt en Hallman och Kexél, och hvilket Bellmans öfver sorg och fröjder upphöjda sångmö skulle evigt förherrliga. Dertill var han i djupet af sitt sinne för patetisk och allvarsam, och häruti ligger ett annat skäl, hvarföre han ej kunde hinna Bellman. Men för att fylla den felande länken har man åtskilligt af Runii diktning att fästa sig vid. Vi tro oss göra läsaren ett nöje med att citera Lucidors andra dryckessång: —

»I männ af höga sinnen,
Som skämmes at drikka, minnen
At drikken gier största lust!
Förachten then hiernlösa hopen,
Som lefver i sårg och pust,
Ock sök som iagh frögd uti stopen!
Fast om I pengar gömmen,
Vij kasta them eij i strömmen,
Vij hålla them i vår krop.
Alt mynt giörs ju at förtära?
Dy hempten et fullt stoop op,
Så längi mig beenen kunn bära!
Lät then som siuk, sigh qvällia.
Vij vele then dricken vällia,
Som hafver then bästa smaak:
Iagh älskar mäst dubblade drickar,
Hvar glädie står op i taak,
Till thess iagh bå hickar ock nickar.
Tross them, som thet förtryta,
Fritt lät them migh thet förvijta,
At iagh är med dricken dull[43].
Iagh låter ju gilliare gillia.
När iagh hafver fylt mig full,
Kan iagh migh från sorgen bäst skillia.
129
Dy drick hvar stund ock timma!
Långt bättr’ är i vijn att simma
Än lijda heet kärleeks brand.
Släck uth een slijk skärs-eld med kannan
Ock mäd ett glaass i hvar hand,
Till thess man blier heeter om pannan!
Blier iagh af dricka döder,
Så beer iagh alla drickz-bröder,
At the min afdödde krop
När under ett vijnfaat uthsträkka,
Om torsten migh väkker op,
At iagh strax thensamma må släkka.

Lucidors kärlekssånger skola nu andas emot oss, men de äro alldeles stumma om de enskilda förhållanden, som bragt dem till lifvet. Af deras ordning i upplagorna är det omöjligt att bestämma något derom, och hälften af dem han skref äro ju förlorade. Vi hafva dock förr antydt, att de ej äro några blotta fantasiskapelser, och dervid citerat ett och annat drag. Ett tillfällighetspoem i ordets inskränktaste mening och tillkommet för stunden är t. ex. sången

»Hvad begär du, hierta lilla?
Visor? Visor giör hvar man.» Etc.

Man har velat finna den opassande. Visserligen är den litet sjelfsvåldig, men medgifvas måste, att den i all sin enkelhet är ett mönster i sitt slag. En annan gång firar skalden på ett högst snillrikt sätt under festens gamman en allmänt beundrad skönhet, i hvars beröm, utom andra artigheter, antikens gudaverld ståtligt figurerar. Hon förliknas vid Diana, när gudinnan hvilar sina af jagten trötta lemmar i skogen, och hon fördunklar Frigga, så att man måste ropa: »Slekken Paphos’ eldar uth, ok du, Cypern, var bedröfvad!» Den visa, som börjar »Så är dit hierta från mig vändt», är allt igenom sångbar och utmärker sig för sitt musikaliska välljud. En helt annan ton anslås i den till Fillis, »Låt hvem, som vill gå», der han öppet förklarar sig som nu mera endast könets goda vän utan att besvära sig med frieri och äktenskap. Den är skrifven på 5- och 6-fotade jamber med 130 en den tiden ovanlig ledighet och dertill märklig för sin konstfulla rytm. Men bäst äro de sånger från hans ungdomsdagar, hvarest han lemnar mytologi och galanteri å sido och endast sjunger om sin saknad. »Mit hierta vil uti mit bröst mig brista» heter en, der han klagar: