»O syndaträl, som i din dvala dröjer,
Der syndens lust din säkra själ förnöjer».

Originalet har dock:

»O syndig man, som säker är och trygger,
I syndsens sömpn och dödsens dvala ligger».

På samma sätt är Lucidors väldiga patos, som verkar genom de hopade frågorna med sin tvära motsättning, i vår psalmbok alldeles omgestaltadt och olika. Man har fått en mera regelbunden och genomskinlig tankeföljd, men det kan blifva fråga om, huruvida ej just det abrupta gör en långt kraftigare verkan. Så här läser man hos Lucidor sedermera öfverarbetade verser:

»Hvad är tit lijf? It damb, som snart försvinner.
Hvad är tin lust? En ström, som fast bortrinner.
Hvad däjligheet? En färgad maske-stek.
Hvad godz och guld? En glittrand mull och treck.
Hvad adlig ätt? It ord, som bara nämpnas.
Hvad styrkia? Svagheet, som i grafven lämnas.
Hvad högvis konst? It tacklöst hufvudbrot[47].
Hvad nijt och flijt? Besvär för spee och spott.
136
Hvad saligheet? En frögd förutan ända.
Hvad himmelen? En hambn, dijt oss böör lända.
Hvad Gud? Alt got, al glädie, tröst och nåd.
Hvad samvets-ro? It dagligt giästebod.
Hvad evighet? En tid förutan tider.
Hvad helvetet? En eld, hvar siälen lider.
Hvad verldens gunst? En byggning satt på sand.
Hvad Satan? Ach, vår grymme afvundzman.»

Pietisterna återfinna ej de varma trosuttrycken för 200 år sedan och anklaga de nya förbättrarne. Och poesin skall gifva dem rätt, häruti men af ett något olika skäl. Det kan ej förnekas, att äfven det religiösa medvetandet som allt annat går framåt och att den gamla tidens gudsuppfattning var sinlig och rå. Men sådan den nu var, hade den fått sitt fullgiltiga uttryck i sina psalmer, och ingen som helst abstrakt grannlåt kan ersätta deras egendomliga skaplynne. Det är endast genom att bibehålla det konkreta och personliga i dem, som man lär känna tidens karakter, och de erhålla ett sant poetiskt och allmän-menskligt intresse. Vi nödsakas derföre påstå, att Lucidors andliga diktning ej kan studeras i de sånger, som uti den svenska psalmboken bära hans namn. Men å andra sidan fordrar rättvisan att erkänna, att Wallin och hans medhjelpare hufvudsakligen måste låta sig bestämmas af, hvad den allmänna församlingen begrep, och hvaraf den uppbyggdes, då vi åter uteslutande afsett de gamla författarnes poetiska individualitet.

Wieselgren har räknat Lucidor till den svenska kyrkans största psalmsångare. Det visar sig likväl af det jemförelsevis lilla, han i den vägen skrifvit, och af en viss begränsning hos honom af det omätliga ämnet, att han ej kan göra anspråk på en sådan plats. Om han ej bör ställas i jemnbredd med våra största andliga diktare, Spegel och Wallin, försvarar han dock väl sin ställning som en pater minorum gentium. Mot Wieselgrens vitsord strider redan det, att det kan blifva fråga, om han skrifvit psalmer af ett verkligt religiöst intresse, eller om det icke snarare skett af ett 137 blott poetiskt. Han var ingen andlig författare ex professo som en Arrhenius eller Spegel. Men vi behöfva blott kasta en blick på det då varande svenska samhället för att inse, huru lätt hans skaldeskap kunnat slå in på en sådan väg. Kyrkan var i sjelfva verket den tiden allrådande och uppslukade i sitt sköte hela det litterära lifvet. Dogmerna funno då ännu fullt opartiska försvarare. Målsmännen för de olika vetenskaperna hade ej ännu lösslitit sig från det ortodoxa beroendet. Presterna voro lika mycket sökta af folket som hedrade vid hofvet. Låt vara, att vi nu uppfatta religionen ur en vidsträcktare och förnuftigare synpunkt, men bristerna i det då varande sinliga gudsmedvetandet ersattes mer än tillräckligt af den religiösa kraft och öfvertygelse, som genomgick kyrkan. Huru ifrigt skötte ej presterna sitt kall och gingo förmanande eller bestraffande omkring i sin hjord! Huru andäktigt och fulltonigt brusade ej psalmsången genom kyrkorna! Det uppstod en stor andlig poesi, full af lif och tro, för oss numera omöjlig att efterhärma, ty vi ega ej dess förutsättningar. Den räknade snart en skara af ifriga, till en del utmärkta idkare. Dessutom införde man andliga sånger ifrån Tyskland och öfversatte dem sjelfständigt, ty det rådde naturligtvis då en mycket liflig såväl andlig som politisk förbindelse med trosbröderna på andra sidan hafvet. Äfven andra än prestmän lemnade sin tribut åt denna poesi. Lagerlöf öfvergaf sitt latin för att rikta vår psalmbok med trenne sånger. Förnäma damer försökte sig på gladeligt rimmande. Rikskansleren de la Gardie fann tröst för den verldsliga storhetens vexlingar genom att författa psalmer. Kongl. rådet Lindsköld roade sig pä lediga stunder ej blott med qvicka divertissementer för hofvet utan äfven med att skrifva psalmer. Ej under således, att Lucidor, en poet ex professo, skulle försöka sig i andlig diktning, och han valde då den genre, som var egendomligast för hans patos och kanske hans lif. Men ett dylikt patos var på samma gång i full enlighet med tidsanden. Ty trolldomsväsendet stod då i högsta flor, hexeribålen från Dalarna kastade sitt hemska återsken öfver landet, och man trodde på fullt allvar, att Satan var lös och vandrade omkring i våra svenska 138 bygder. Den 20. februari 1670 låg hela riket försänkt i bön i kyrkorna, då en särskild solemn bönedag på regeringens befallning hölls för den förskräckliga och oerhörda trolldoms skull, som mest öfver hela Sverige bland den gemena hopen gick i svang. Somliga trodde verldens förstöring och domdagen vara när. Andra fördystrade sina dagar och nätter med funderingar öfver hemligheten af Guds nådesanning, synden mot den heliga ande och den eviga fördömelsen. »Biographiskt lexicon» lemnar oss några bilder af dessa olyckliga prestmän, som, om de också aldrig egde något af Bunyans snille, dock genomgått alla hans själsqval. Af sådana färger blefvo nu Lucidors religiösa dikter sammansatta. Han har sålunda alldeles icke behöft hemta anledning ur sitt eget lif. Han utgör helt enkelt det poetiska uttrycket för en tidsstämning. Men det länder till hans heder, att han aldrig sagt ett ord för någon vidskepelse, oaktadt hans patos kunnat ypperligt begagna sig deraf. Det visar, att åtminstone han ej trodde på trollen och skorstensfärderna. Men att öppet uttala sitt tvifvel, skulle hafva varit farligt. Dock om vi efter bokstafven få uttyda slutorden i hans dystraste sång:

»Merk tu thet, som thetta hörer,
För thet är mit Testament!
Och om thet tit hiertat rörer,
Hvad mig nu är skeet och hendt,
Så fly synden!»,

och ej blott anse det som en stämning under psalmens författande, har han sjelf i sin innersta varelse erfarit sin tids anfäktelser. Möjligen har han på denna mörka och jemmerfulla väg sökt försoningen. Ty vi sakna ej alldeles exempel på, att män, hvilka eljest ej begagnat nådemedlen för att besitta sin Gud, dock förmått nalkas hans tron vid handen af poesins genius.

Arten af Lucidors religiösa diktning ligger innesluten i följande hans verser: