»Ryys, hisna, skiälf, bäf, darra, krop och leder!
Rees up, mit håår! Min tankar, stigen neder 139
Til afgrundz diup och seen, hvad kval ther är,
Som fräter allt, men ingen ting förtär!»—
»Kroppen ryys, och hiertat skiälfver,
När iag tänker therupå,
Ropandes til bergen: Hvälfver
Öfver mig och lät mig få
Hastig enda, ty jag veet
Ingen nåd och säkerheet.
Ah, hvar skal iag, usle, blifva,
När Gud vil mig öfvergifva?»

Det är en centrallyrik inom det rysligt patetiska. Man ser att författaren har djupt dykt ner i fördömelsens jemmer. Han är den svenska kyrkans qval- och straffsångare par preference. Hvilken skilnad är det ej mellan honom och en Svedbergs pligttrogna eller en Spegels andaktsfulla eller en Arrhenii enfaldiga, barnaglada kristendom! Man ser att dessa senare haft ständigt umgänge med Gud. Lucidors poesi har vändt honom ryggen med förtviflan i hjertat. De andra hafva trots alla pröfningar sina ögon stadigt riktade mot den milda, försonande aftonglansen kring Golgatas kors. Han åter har stigit ned i ångstens och fördömelsens mörkaste afgrunder. Försoningen förekommer här mindre, den är skjuten i bakgrunden. Det ser ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och olyckas kraft rent af försmått att skildra och prisa den. Troligen hade det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe, stått vid lifvets afton. Nu är det idel natt, och en tung natt öfver Lucidors andliga sång. Om vi vandra der, känna vi att evighetens oändlighet omgifver oss, och att helvetet ej är långt borta. Den onda menniskan ströfvar der omkring med alla ångerns och förtviflans qval målade på sitt ansigte. Hon vill undfly dem, men ondskan bor i hennes hjerta och följer henne, hvart hon går. Samvetet gnager henne som en orm, sargar henne med pilstygn, och då hon söker tröst genom att frammumla Skriftens språk och löften, klämtar det högt till, så att hon återfaller i sin misströstan. Hon till och med drömmer att hon är fördömd. 140 Af förtviflan längtar hon till grafven, men drifves åter derifrån, då hon känner lukten af svafvelströmmen. Hennes lif är så eländigt, att hon anropar bergen att falla öfver och skyla henne. Slutligen uppnår fasan sin högsta spets. Alla goda englar hafva gått bort, och onda andar smyga sig, tassande, omkring hennes fjät. Vid hvart fotsteg hon tar tycker hon att jorden, som ej vill bära henne, öppnar sig. Satan »raskar» efter henne, och döden synes gräslig. Ett svagt sken faller omsider in från nådens himmel, och den olyckliga kan våga hoppas. Tron är dock ännu ringa och »som en förbråkad rö». Hennes krafter äro utarbetade, och hon sjunker af den orsaken ned till ro. Nog skall då Jesu hand lägga sig öfver hennes sömn! Sådan är denna Lucidors poesi.

Här har han också, liksom jägtad af en feber, uppbjudit hela sin kraft och patos. Ämnet är oföränderligen detsamma under föga omvexlande former. Det är något af den hebreiska profeten i honom. Slutrefrängen är alltid en uppmaning till att göra snar bättring och förlita sig på Guds nåd genom hans enfödde son. Men hvarje sång stegrar oupphörligt det skakande intrycket. Den måttfullaste af hans psalmer är den sjelfständiga bearbetningen efter Rist. Den framhåller betydelsen af en tid, som har ingen gräns, och en pina, som aldrig upphör. Läsarens tanke svindlar liksom skaldens. Men intrycket—så väldigt det än är—uppväcker ingen egentlig fasa. De mellersta stroferna äro allmänt erkända som några af de herrligaste toner, den svenska kyrkan eger. Och den sköna stämningen fulländas genom psalmens afslutning med samma vers hvarmed den begynt: »O evighet, tin längd mig fast förskrecker». Sedan kommer psalmen »O syndig man, som säker är och trygger», hvarest motsatserna mellan lifvets intighet och dödens sanning, himlens salighet och helvetets pina starkt skildras. Men psalmen »Herre Gud, för tig iag klagar» är en enda syndajemmer alltigenom tjugu verser. Höjden af Lucidors religiösa diktning intages dock af det poem som bär titeln »It samtaal emellan döden och een säker menniskia». Det har ett sublimt innehåll, som ovilkorligen kommit oss att tänka på Belsazars måltid eller de allmänna 141 dödsfantasier, som understundom liksom pesten smögo sig öfver medeltidsfolken och äfven inspirerade Orcagnas och Holbeins målningar. Det är ej otroligt, att Lucidor känt till dödsdansen och velat imitera den. Men han har också kunnat få sitt ämne från svenska folkets egen inbillningskraft. Ty på en tid, när läkekonsten ännu var maktlös mot en mängd farsoter, gjorde döden förfärliga härjningar. Vi se af hans begrafningsqväden, att helst om sommaren »liktågen» voro talrika. Och hvilken andlig ångest låg ej öfver nationen! Men detta stycke är ingen vanlig psalm, utan Lucidors snille springer här i framställningssättet öfver den vanliga psalmformen och närmar sig dramats handling och lif. Vi beklaga, att utrymmet skall förneka oss att fullständigt citera de femton åtta-radiga stroferna, men vi skola ange hufvudinnehållet. Döden är ej här en blek allegori, utan uppträder som en fullt lefvande person. Han slår sig förtroligt ned midt emot en säker menniska, och de börja samtala. Menniskan säger sig vilja lefva i glans och lycka. Döden varnar för Guds misshag och sin egen allmakt.

»M. Jag är uti silke klädder,
Och min säng är kostelig.
D. Jag med ormar åt tig beddar
Och med matkar skylar tig.
M. Hvar man seer och hedrar mig.
D. Men si, Gud förachtar dig.
M. Alle gå mig nu til handa.
D. Til thes jag taer bort tin anda.
— — — — — — — — —
M. Iag är i got välstånd satt.
D. Tu skalt mistat thenna natt.
M. Nu vil iagh mig kräsligt göda.
D. Nu skal iagh tig plötsligt döda.»

Den öfvermodige fortsätter sitt gästabud och frosseri. Han bjuder Döden skåla med honom, ja, spela tärning om hvad som helst: — 142

»M. Stora glaas är mit behag.
D. Tu äst sielf som glaset svag.
M. Lustigt speel och sköna krantzar.
D. Faalna, när tu med mig dantzar.
— — — — — — — — —
M. Drick en skåål! Hvem borier först?
D. Tu, som får en evig törst.
M. Spela vi, trotz hvad thet giäller?
D. Siälen, när tu tig så ställer.
M. Lefver så, att hvar man merker
Al vår glädies bång och liud!
D. Ah, det onda, som tu verkar,
Ropar nogsampt up til Gud.
M. När iag en gång varder grå
D. (Om tu kan thet drögzmål få)
M. Vil iag from och nychter blifva.
D. Viltu Gudi dräggen gifva?
— — — — — — — — —
M. Mine barn få nog äntå.
D. Tu i helvetet och så.
M. Iag skal dela med min nästa.
D, Satan får kanske thet bästa.»

Vi se att den säkre syndaren utlofvar bot och bättring på gamla dagar, ty han tror fullt och fast på att nödig tid skall beviljas honom. Men nu säger Döden till, att timglaset är utrunnet. Han söker beveka honom och slutligen ber han blott om ett kort uppskof. Men förgäfves. Fasan får makt med honom: —

»M. Iag kan ei för ångest tala,
Ia, at sukka är mig svårt.
D. Sukka och tig Gud befalla,
Gör thet snart! Tin tid är kort.
M. Ah, Gud som rätfärdig gör!
D. Hans budord man lyda bör.
M. Ah, låt mig tin nåde niuta!
D. Beed och dö! Tin tid är ute.»

143