Det är ett mästardrag af skalden, att han ej intränger i nådens hemlighet, utan låter menniskans tillkommande öde efter skilsmässan af kropp och själ liksom förlora sig i oändligheten. Ty Döden står härefter ensam qvar och varnar:
| »Then är fort. Men om han hade | |
| Hiertans tro, så fann han nåd.» |
Derföre sen er i tid före om ert eviga väl, ty ingen har upptecknat min dag, så att han må minnas mig hvarje dag.
| »Man kan sig väl seent omvända, | |
| Men hoo veet, hvad tå kan hända?» |
Vi känna intet enda skaldestycke inom hela den svenska litteraturen som i det hemskt sublimas genre förmår mäta sig med detta Lucidors poem.
Vi hafva slutat vår granskning. Det är oss en glädje att erkänna, att de farhågor, vi hyste vid början af vårt arbete, nu vid dess slut blifvit bragta på skam. Visserligen kände vi på förhand att för oss personligen denna granskning skulle medföra den nyttan, att vi kunde stärka vår kärlek till den svenska litteraturen. Ty det är ej så mycket genom att beundra densamma från den period, då den hunnit fullt utbilda sina flygande vingar, som fastmera genom att uppsöka den från dess omogna barndom och dess första bekymmersamma steg, som man erhåller en kanske mindre lätt och intressant, men desto mera uppoffrande och derigenom gedignare kärlek till denna litteratur. Men vi hafva också, hvad vårt ämne beträffar, fått en ny bekräftelse på vår tro, att i de flesta fall menniskan vinner på, att man närmar sig henne. Ty då vi företogo oss att öfverskrida den dubbla gränslinie af andras ogynsamma omdömen och eget vårdslösadt skaldeskap, som fördunklade Lucidors bild, skedde det ej utan farhåga, att resultatet af vår granskning skulle blifva ledsamt, och att hans gestalt genom att göras klarare skulle framstå i en 144 ofördelaktig dager. Vi hade nämligen framför allt beslutat att hälla oss strängt vid sanningen, följden måtte blifva hvilken som helst. Men vi tro oss nu mera kunna försäkra, att, om det första intresset som Lucidor hos oss uppväckte berodde på hans isolerade ställning, han hädanefter har mer grundade anspråk på att uppmärksammas och studeras. Vi ställde honom blott under belysningen af hans egen tid, och han blef ej längre den föraktlige vagabonden. Vi sågo ej ned på hans poesi från höjden af våra tiders konst och poetiska resurser, och den upphörde att vara ett handtverksmessigt och hoprafsadt rimsmideri. Man har någon gång anmärkt, att hans inflytande på vår litteraturs utveckling varit ringa eller alls intet, att ingen skola af honom bildats, och att ingen ens visat sig hafva varit påverkad af honom. Man har sett honom som en fribytare utom sina samtidas krets och som en varnande skalderuin för efterverlden. Äfven om man hade rätt häruti, skulle vi säga, att den svenska sånggudinnan måste tacksamt erkänna hvarje begåfning och försök inom sin sfer. Ty det kan ej bestridas, att Lucidor har, äfven han, upptagit den fosterländska lyran, då den ännu ej var så eftersökt och lätthandterad, och derur förstått att framlocka toner, som skola höras till en sen efterverld. Men man har ej haft rätt. Lucidor står lika väl som någon annan inom den svenska kulturströmmen. Han har varit en länk deraf. Han har egt och fyllt en bestämmelse deruti. Han hör till de byggmästare som i tidernas längd upprest den svenska civilisation, i hvars solljus vi nu förnöja oss och hvilken understundom kommer oss att glömma vår pligt att vara tacksamma. Emellertid måste det dock tillika sägas, att hos honom liksom hos så många andra skalder anlagen öfverflyglade karakteren. Men man må besinna, hvilken grad af karakterens storhet det behöfves för att riktigt handtera och utveckla alla resurserna hos det väldiga instrument, som heter snille. Hos Lucidor förmådde ej viljans roder betvinga de brusande anlagen, utan dessa drefvo honom ur den rätta kursen. Den lätta förmågan att frambringa vers lånade sig allt för väl åt likgiltigheten och vårdslösheten i hans lynne. Om derföre största delen af 145 hans skrifter kan utan afsaknad bortkastas, återstår dock tillräckligt mycket för att utgöra ett betydande resultat af hans poetiska verksamhet. Detta resultat låter i korthet så bestämma sig, att åtminstone ett bröllops- och ett begrafningsqväde bland hela samlingen af dylika stycken eger ett varaktigt poetiskt värde, att dryckessångerna erinra om Bellmans framtida skaldestorhet och äkta nationalitet, att några visor finnas, som i sin enkla sångbara genre ej kunna undvaras af den svenska litteraturen, slutligen att i vissa psalmer utvecklas hela kraften af skaldens egendomliga patos. Med allt detta skall Lucidor väl alltid synas som en ofullgången natur, och man skall förgäfves vid den förtidiga graf, hvaruti den trettioårige mannen nedstörtades, gissa, hvad som kunnat blifva såväl af hans lefnad som poesi, om de fått fortfara. Men redan i afseende på värdet af hvad han verkligen blifvit skall den menskliga omdömeskraften få medgifva sin otillräcklighet. Huru mycket af hans skuld afplanas genom de kalla och trängande omständigheterna omkring honom, och huru mycket af hans talang sköt hastigare fart under något kärlekens och lyckans solsken? Huru bör man uppdraga gränserna af hans anlag, och huru många verksamhetsfält skulle hafva tillhört honom framdeles, om äfven vid hans död obegagnade? Allt frågor, som åtminstone vi ej kunna besvara. Vi vilja blott säga, att emellan de glada dryckessångerna och de ömma kärleksvisorna samt de hemska psalmerna finnes ett stort mellanrum inom hans förmåga, och att den man, hvars ofulländade poesi förmått uppresa så vidt skilda gränsstenar, af naturen varit ämnad till långt mera än hvad han blef. Men redan det bästa, han lemnat efter sig, bevisar en verklig skald.