Det är bäst, att befallningsman tar fram sina papper om de finns med och ser efter, annars kör vi ej ett steg längre, sade vi.
Han måste göra det, och då kom det fram, att vi behöfde taga i ett lass för en häst endast trettiotre pund.
Där var handelsbod i Forsby, och vi skickade ett par prikaschikar dit för att låna en våg.
Jag kommer ej mera så säkert ihåg de andras lass, men i mitt hade jag etthundra och fem pund.
Jag tog de trettiotre därifrån enligt lag och ordning. Resten lossade jag af och lät bli liggande.
Detta förargade ryssarna — ej soldaterna, men befälet. Jag minns ännu, hur en öfverste svor och hoppade branitsa framför mig, så att han nära på miste målet. Men saken stod ej att ändra. Vi hade rätten på vår sida, och länsman stod med lagen i fickan.
Deras kvarblifna paschnilikor bekymrade vi oss ej om. De måste skaffa mera hästar från Forsby och Malmgård, för att få dem med.
En annan gång äfvenledes midt i antiden — vi skulle ändå bärga kornet samma dag — kom utdrifning till durkmarsch. En trupp om sex tusen man skulle med pick och pack föras från Lovisa till Pyttis.
Som vanligt skulle vi femtiden på eftermiddagen vara i stan för uppropet, och jag var där, som vanligt utrustad med en duktig matsäck och tobak. Och när allt var klart för natten och vi bara väntade på morgon och uppbrott, gick jag ut och in i ryssarnas tält och sa; Drasti, brat, och hvad jag annat kunde somt på ryska, somt på finska och somt på svenska och somt hjälpte jag till med händerna. Och bra förstod de mig, och ännu till så bjöd jag dem tobak. Jag låg en stund i det ena tältet och en stund i det andra.
Litet öfver midnatt kom en ryss, som såg ut som något slags öfverman, ut ur ett tält, knäppte bandet af armen på mig och haraschåade något på ryska, samt visade bortåt — långt — långt —. Jag trodde mig förstå och for hem. Man går väl inte och tjänar kronan i onödan, när kornaxen därhemma brister i nacken, tänkte jag.