På trappan stod gästgifvarn och bad oss gå in i resanderummet för att se på förstörelsen och hålla garfvarherrarna i tygeln.
Vi gick in fjorton man, alla unga, starka och inte valiga för ett par garfvare. Vi radade upp oss vid dörren.
— Hva ä ni för karlar? skrek den ena garfvarn, en vispelsticka till synandes.
— Vi ä hållkarlar, sade vi.
— Hva vill ni? Gå’in ut, — dra’in åt helvete! skrek garfvarn och kom oss närmare och tog Arstu Kalle i armen och tänkte leda ut honom först.
Vi hade roligt åt det, att han just träffade att taga i en sådan bit som Kalle, ty Kalle var stark som en björn.
— Nej, gästgifvarn har sagt, att vi sku komma in, och int går vi ut häller, förrän han befaller oss, sade Kalle och tog ett tag med sina stora händer om armen på garfvarn och klämde om helt sakta. Garfvarn kände, att det inte var något skoj af Kalle.
Gästgifvarn kom in, och vi värderade de sönderslagna sakerna. Herrarna var ock villiga att betala och lofvade krypa till kojs. Följande morgon fick de häst för att resa vidare. Arstu Kalle förde dem, och de var fogliga under hela vägen, ty de mindes väl Kalles klämtag från det nattgamla.
Nu är det annat.
Nu för ångmaskiner och andra instrument fram dem som resa världen ikring, och hållkarlarna ha sluppit ifrån sitt, och det är förvisso en välsignad sak.