Då nu slöjden eller klä’arbetet var en så viktig egenskap hos en gången tids kvinnor, och då man betänker, att de ingalunda alla var av naturen lika utrustade i skicklighet och goda anlag, utan en del hade ett godt handlag, andra ett dåligt, så kan man förstå, att de unga männen vid ingående af äktenskap såg sig väl före och granskade noga de unga kvinnornas förmåga i detta afseende, innan de gjorde sitt val.
Ännu fortlefver många sägner om flickor, som varit ofalliga i slöjd men dock gärna önskat gifta sig och — sin kvinnonatur trogna — försökt bedraga sina friare beträffande sin skicklighet.
Det berättas om en flicka, som, då hon mottog besök af sin friare, satte sig i väfstolen och lät skottspolen gå med hvinande fart, så att den flög ur hennes händer än ut på stugugolfvet, än genom det öppna fönstret ut på gården. Och som det är brukligt, att den som står i närheten skall taga upp skottspolen åt en väfverska, när spolen faller, så fick den unga mannen löpa af och an efter spolen. Då han uttalade sin förvåning över detta sätt att väfva, menade flickan:
— Detta är ingenting nu, men om du hade varit här i går, hade du fått se! Då gick det än värre.
Den unga mannen tänkte, att det väl skulle bli besvärligt i längden, och han aktade sig för att återkomma.
En annan sägen förtäljer om en friare, som, då hans brud skröt med sin stora duktighet i spånad, tog husets bodnyckel från stuguväggen och gömde den inuti blåntotten på flickans spinnrock, förrän han gick bort. Efter någon tid återkom han och frågade, om flickan spunnit mycket. Hon skröt som vanligt med hur många tottar hon spann om dagen. Då hon skulle framlägga traktering, beskärmade hon sig öfver den förkomna bodnyckeln sägande:
— Bodnyckeln har varit borta alltsedan du sist var här, och vi har sökt den överallt.
Då steg han upp, gick till spinnrocken och tog fram ur blåntotten bodnyckeln. Nu förstod flickan, att hennes utsikter åt det hållet var förlorade.
Äfven i några af de gamla folkvisorna finna vi, huru högt värde männen satt på kvinnornas slöjdkunnighet. I en visa, där bonden sjunger om sin kärlek till det egna hemmet, sjunger om sin glädje öfver att ej vara någon annans träl, utan får sträfva för sitt eget väl och vara sin egen herre, finna vi ett ställe, där han prisar sin hemgjorda, goda vadmalströja, och de händer, som har gjort den. Han sjunger: