Vid dörren blåste Holmström åter tre gånger i nyckelhålet och åter hoppade de jämfota öfver, Holmström först, Aron efter.
De satte sig upp i kärran och reste hemåt.
Men vid hjulbacken där stannade hästen och gick inte ur en fläck, och en röst ropade ur skogen:
— Holmström!
Holmström hoppade ner från kärran och gick in i skogen och talte där med någon igen, ty Aron hörde pratande röster. Efter en stund kom han tillbaka och steg upp i kärran, och då gick hästen.
Skator skvattrade därinne i skogen, och allt som oftast flaxade de omkring hästen och kärran. Men Holmström låtsade ej om dem. Nattfåglar och trollfåglar hörde ihop med honom och hans yrke, fast för Aron lät det otäckt.
När de kom till Sarflax, körde de in till ett torp. Holmström gick in i stugan och satte sig på bänken bakom bordet.
— Nu ä’ vi säkra för i natt, sade han. Ty kom han att sitta bakom ett bord, så kände han sig liksom i trygghet för det, som ständigt hängde honom i rygg och hälar. Han lär alltid ha känt af att han hade den onde efter sig baktill.
Efter en stund fortsatte de sin hemresa.
Nästa söndag lät Aron bedja för sig i kyrkan, och efter en tid blef han frisk. Men om han blef bra af den nattliga kyrkresan eller af församlingens förböner kunde han ej så noga veta. Det sade han dock, att om han än skulle få all världens sjukdomsplåga öfver sig, så skulle han bära allt med tålamod och utan knot, men gå om natten i kyrkan med österbottningen en gång till — det gjorde han ej.