Men jag tyckte om kaffe, och Maja, pigan min, tyckte också om det.
Maja var en duktig piga. Hon skötte som en karl om brännvinspannan både hemma och i skogen, och aldrig hände det, att något arbete gick på tok för henne.
Maja och jag höll bra ihop. Vi tyckte, att det skulle vara så innerligt roligt att få kaffe en gång om dagen — mer kunde man ju aldrig begära.
Men det skulle gå stjälandes för Karl Fredrik. Och det gick också, ty det är inte så svårt, som man tror, att sticka ögonen ur en karl.
Det var den tiden på året, då Karl Fredrik och Jovan Erik, drängen, gick till famnvedskogen och var borta från morgon till kväll, som jag och Maja först kom på det.
Vi hade kärnat om dagen och jag stod just och saltade smöret, då det kom som en uppenbarelse öfver mig.
— Maja, sade jag, i morgon, när karlarna gått till skogen, ska vi skynda oss med morgonsysslorna, så hinner du gå till stan och sälja smör och köpa hem kaffe och socker. Men tyst som mösset för karlarna, förstår du.
Maja var som min högra hand, och när det skulle skaffas kaffe till huset, var hon färdig som soldaten.
I gråningen hade vi sysslorna undangjorda. Så snyggade hon upp sig och löpte af som en rinnande olja.
Innan middagen var hon tillbaka. Kommersen hade gått bra för henne och vi hade både bränt, kokat och druckit kaffe och satt nöjda och belåtna och spann, när Karl Fredrik och drängen mot aftonen kom hem.