det som länder
mig till välfärd, dig till ära“.
Lassas Petter, som var en glad själ och alltid rik på godt humör, tyckte att världen var härlig i ny och nedan och en lustgård för människor att lefva i — ja, riktigt som en kungsgård skänkt af vår herre, och som han i sin stämningsstund blef musikalisk, så sjöng han:
— „I blomman af min ungdomsdagar
hvem är jag skyldig tacksamhet
om ej den gud, hvars milda lagar
mig styrka skänkt och munterhet
Som öppnat världens fält för mig,
där all hans godhet röjer sig.“
Men när tiden blef framliden och skvätten i ankaret tog slut och allt var utransakadt för den gången, steg Hardéns fabru upp och gaf signalen till skilsmässa och uppbrott: