X.
Vid brynet av herregårdsskogen stego studenterna ur skjutsen, medan Marie-Louise fortsatte fram till Toftarps kyrka. Marie-Louise hade farit med för att höra efter hos Anders Svens och i värsta fall bringa bud från herrarna med hem.
Efter kort sökande upptäckte Gustav spåret efter bottforerna, som satt djupa märken i skarsnön. Det hade sig i början ej häller svårt att följa detta spår, som ensamt plöjt sig genom djupa skogen, korsat endast av har- eller rådjursspår.
Men om en stund mörknade luften så betydligt, att det blev nödvändigt att söka sig ut till banad väg. Späjarna togo nattlogi hos Anders Svens, medan Marie-Louise återvände till prästgården.
Marie-Louise hade hos Anders Svens mött idel förvånade och nekande svar. Var det också likt något: löpa bort från själva prästegåren för att söka tillflykt i en vanlig bondfyrkant?
Natten kom med blidväder och starkt tö, vilket fortsatte på morgonen. Studenterna voro tidigt på fötter och avböjde alla välmenande kvarbjudningar, som kunde vålla uppskov.
Vädret var disigt och väglaget slask. På skogsvägen rådde skymning, och det var med tvekan spårletarna bröto sig in i det ännu skummare mörkret mällan snåren.
Ute på vägen hade de mötande slädarnas medar redan skurit igenom och kring hästspillningen frättes bara, svarta fläckar. Inne i skogen höll sig snön envisare, fast den även där begynte täras.
Värre blev det, när solen stack igenom dimman. I stället för dunklet kom nu den lika farlige fienden töet. Det blev en av de skånska vinterdagar, som likna vår, och vilkas hetta smälter drivor på några timmar.
Talgoxarnas kvitter under grankvistarna började blandas med det klangfulla droppet av vatten, som snart gjort skaren pipig som svamp eller pimsten och bräcklig för minsta vidröring.