— Men vänta mig, Springfält, vänta mig! I kväll ska vi talas vid hos mäster Erik!
— Mäster Erik, bönföll mamma förskräckt, — nej, aga henne inte, aga henne inte!
— Eller också, fortsatte den gamle hotfullt och stirrade fortfarande på den främmande studenten, — ska hon till straff och varning få stanna över en tid hos Anders Svens. Kanske kosthållet kan späka —
— Stackars min Nanna, suckade modern, men sänkte undergivet sitt fina huvud.
Hon var lugnad och anade ingenting.
Kyrkoherden svängde runt på klacken.
— Och nu, brummade han så barskt han förmådde, — nu gesvint — en god middag — vi äro allesamman hungriga som vargar!
Vilhelm instämde med överdriven iver i den första nödlögn, han funnit ursäktlig. Han hade länge nog blickat in i en gammal mans ögon med deras mödosamt behärskade plåga.