— Nå, Gud vare lov för det, Gud vare lov för det, stammade prästfar och smekte hennes bleka händer, i det han betraktade henne med en blick, som om han skolat bereda en livdömd till det sista ögonblicket.
— Ni andra, stackare, ömkade mamma och såg sig kärleksfullt om i kretsen, — ha inte fått en blund. Ni se riktigt angripna ut, tycker jag. Vet ni vad, nu gå ni och slumra allesamman efter middagen.
— Jag tänker, vi måste en tur över till Anders Svens i Toftarp, invände Gustav och sökte åstadkomma ett småleende.
— Till Anders Svens, undrade mamma och tittade forskande från den ene till den andre.
En plötslig oro flackade över hennes drag. Hon höll sig för hjärtat, medan hon synbart bleknade.
— Nå, och Nanna — var fann ni Nanna?
— Nanna, upprepade kyrkoherden och borrade sin blick i Vilhelms, — Nanna? Jo, kan du tänka dig, det är riktigt underligt! Så den Springfält kan hitta på! Blev bevars stött på oss i går aftse och ville inte följa med skjutsen, utan gick till fots. Nu kommer bud från Anders Svens, att hon hunnit fram nästan en minut efter det vi rest därifrån — hade råkat vilse, stackars skrået, och nu —
— Och nu?
— Nu sover hon ut efter strapatserna.
Kyrkoherdens röst darrade som inför gråten. Så morskade han åter upp sig.