De tre studenterna betraktade varandra med bekräftande häpnad. Nu stod det för dem som en given sak, att det var Nanna de skymtat framför sig på vägen i skogsbrynet.
När kyrkoherden vände tillbaka från kyrkan, gällde hans första fråga Nanna. Den ställdes i den morskaste ton; det lät, som om Springfält kunnat bereda sig på en fruktansvärd straffdom; i själva värket skalv ångesten igenom.
Daniel tog pappa avsides och berättade om de funna spåren och om sina misstankar.
— Rymt, ropade den gamle och förde händerna mot sitt bleka, stelnade ansikte. — Jag anade det, jag hade börjat ana det. Ack, mitt barn!
— Säg ingenting, pappa, mumlade Gustav ängsligt, — här kommer stackars mamma.
— Mamma?
Gubben stramade upp sig med en övermänsklig ansträngning.
— Hur — hur står det till, käraste?
— Tack, svarade prästfrun och smålog, — jag har tagit mig en liten lur, som har gjort mig så gott —