Det ringde samman i den vita kyrkan, som skymtade nedanför prästgården på andra sidan ån. —
Emällertid bedrevs letandet redan med all kraft. Nitet var dock ej lika oegennyttigt på alla håll. Josef nöjdes med att hjälpa Malena, vilket höll på att orsaka slagsmål med Ola; huggedrängen syntes av någon anledning vara ur gängorna. Bolla letade med största ivern i spiskammaren, vars samtliga hyllor ända upp under taket hon ansåg Nanna kunde ha utvalt till gömställen.
Bolla syntes till och med svartsjuk på de andras ansträngningar. Så vart hon först alldeles utom sig av raseri, då Ola kom nerklivande från skräpvinden med en liten påse koppar- och silverpängar, han just stött på uppe i halmen.
Att detta var tjuvgods, som Nanna ställt undan, var ju en klar sak — men Bolla ville haft äran av upptäckten. Nu överlämnade Ola egenhändigt fyndet, varav faster Jeanette blev nästan lika gripen som hjälphustrun. Den senare störtade huvudstupa hem till torpet och vart ej sedd i prästgården förrän efter helgen.
Faster gjorde upptäckt på upptäckt. Spiskammaren var duktigt skattad, vem som nu behövt vägkosten: Nanna eller sigenarna eller Ekdahl. Och i nästa stund måste Mina förtro sig och bekänna sitt missöde.
Allt detta vållade letandet efter en okynnig flickunge.
Studenterna togo saken minst lika grundligt. Men de voro på förhand övertygade om sammanhanget, otroligt som det föreföll dem.
De letade, där ingen annan kommit på den tanken att leta, nämligen i flickans egen kammare.
Malena, som städat och bäddat upp, tycktes ej erinrat sig fönsterkarmen, vari syntes ett märke av en sula, tillhörande Nannas bottfor.
Daniel upptäckte, att ena dubbelfönstret stod avhaspat. Och Vilhelm, vid en blick nedåt muren, att bitar av den gula murlimningen fallit av och prickade snön.