— Närvarande, förvånades kyrkoherden, — stå inte och spela kasper för vettigt folk, titulus Ekdahl!
— Jag var inte närvarande, när hedningarna flyttade, för se, då höll jag vakt utanför jungfruburen —
— Sakramenskat snack, avbröt kyrkoherden i samma ögonblick Ekdahl i väl spelad skrämsel sjönk ihop under en blick från volontären. — Såg Ekdahl inte, om Nanna var med i följet?
— Nanna? Nej, men se, jag skicka’ Ola huggedräng att hjälpa dom me’ hästen. — Nu började Ekdahl utan anledning att fnittra.
— Få hit Ola huggedräng.
Ola huggedräng hade inte sett till Nanna, när han vattnade hästen åt sigenarna. Han var för rästen svår att få ord ur, stod endast och tuggade på någonting om Malena.
— Nu ha vi ingen tid med Malena, slog husbonden förtretad ifrån sig. — Nu gäller det viktigare ting, det gäller —
Den gamle strök sig häftigt över det glesa, blonda håret, varpå han marsjerade några slag fram och åter över golvet, kämpande för att återvinna fattningen.
— Alle man, befallde han och stannade, medan orden kommo stötvis ur strupen, — alle man ut och leta efter flickan! Varenda vrå i huset genomsökes! Rota i vedbon, på loftet, i gästrummen! Gräv efter henne i trädgården, i parken, i — i dammen! Sök över allt, på vägar och stigar! Hos torparna! Hos klockarens! I kyrkan — på — på kyrkogården! Flickan skall finnas nånstäns i världen — vi måtte väl skola finna henne nånstäns!
Därmed tågade den gamle in på sitt rum, varifrån han i nästa sekund kom tillbaka, vankade med händerna på ryggen runt den tomma matsalen, nappade en skorpa från bordet, stoppade i munnen, slog upp kaffe — glömde dricka och kom ut i förstun, där han pustande hjälpte sig i ytterkläderna och försvann utför trappan.