— Nyss, klagade hon, — nyss, snopp, påstod Josef, att sigenarna dragit åstad med henne —
— Sakramenskat struntprat, brusade kyrkoherden upp och stampade i golvet, — låt oss få tag i Ekdahl! Ekdahl skall nog föra oss på spår, din galning! Nej, halt, slyngel, honom ska vi få rätt på dig förutan. Du tänker, förstås, sätta i honom någonting först?
— Sätta i sig kan han själv, försäkrade volontären. — Han sitter, där han suttit hela morgonen, vid matbordet i folkstugan. Bolla och han ha blivit de såtaste komsamser — riktigt två själar, som funnit varandra! Är spiskammaren tom, så är det deras gemensamma förtjänst.
— Bevare mig, smattrade fasters röst, — då får jag ut och se efter. Ja, se, man kan inte vara ifrån en enda timma på året. — Men det säger jag dig, lille präst, akta lilla mamma!
Kyrkoherden tittade sig hastigt omkring. Men mamma hade längesedan försvunnit in på sängkammaren. Hon var trött och hade knappast uppfattat mycket av samtalet.
— Få in Ekdahl!
Ekdahl kom instigande, fryntlig och mätt och med någonting prästerligt i hållningen, som erinrade om forna glansdar. Av kyrkoherden hade han begåvats med en gammal kaftanett och en ren halsduk och såg nu rätt vårdad ut. De par dagarnas vällevnad hade redan ökat på hullet.
Vid åsynen av volontären gjorde han en pajasgrimas och fnissade.
— Nej, jag kan ingenting upplysa, förekom han frågan, — för, se, jag var inte närvarande, när det skedde.
En komisk blinkning åt Josef fulländade frasen.