Josef klippte en smula misstänksamt med ögonlocken och frågade:
— Vilken flicka?
— Nanna, förstås, din spefågel?
— Jaså, Nanna, svarade volontären lugnad, — ja, hur ska jag veta det? Ni såg henne ju uppåt skogen? Hade hon inte sällskap med sig?
— Sällskap? Står du och driver med din pappa? Seså, giv akt och rapport, din bängel!
— På befallning, kapten, genmälte Josef med ett rungande ställningssteg och reglementsenlig honnör. Han såg sin far stinnt och allvarligt i ansiktet, medan han i tjänsteton rapporterade:
— Herr kapten, om bemälde desertör, rekryten n:o 6, Nanna Springfält i Gulleröds kompani, första halvtroppen, vet jag alldeles intet att förmäla. Såg henne senast i går aftse, då hon vägrade redovisa ett anförtrott klenodium, varefter hon före tapto sjukanmäld uppsökte sitt logement. I dag vid reveljen saknades hon jämte ett kompani irreguliära, vilka, kvarlämnande sin ohyra, men medtagande en del lägerpersedlar, i dag tidigt deserterat lägret. Rapport enligt befallning, kapten!
— Skälm, morskade sig före detta militärprästen och sökte tillbakahålla ett leende, — och med den rapporten vill du jag ska nöjas? Marsj, spetsbov, och gräv fram ditt offer ur något av dina gömställen! I år ligger hon väl åtminstone inte i fasters byrålåda som i förfjor. Står hon kanske utsvulten ute i fårhuset?
— Jag riskerar, sade Josef, som fortfarande stod kvar i sin honnörsställning, — gärna både arrest och arkebusering, om jag kan visas veta något om bemälde desertör!
Mina, vars ansikte denna morgon var blekare och känsligare än vanligt, kämpade med sin harm och rörelse för att få fram orden.