— Vi skymtade värkligen någonting, som liknade Nanna, försökte Daniel skämta, — däruppe vid herregårdsskogen.
— Mycket för hennes skull vi rastade hos Anders Svens, puttrade den gamle, vars oro inte längre lät dölja sig.
— Aha, Nanna på tapeten, nickade Josef, som med händerna i sidorna kom ut på trappan, — där ser du, jag hade rätt, sötaste Mina?
Han närmade sig henne med en humoristiskt hotfull min.
— Aj, låt mig vara, snopp, snopp, värjde sig mamsellen med rynkor i pannan och gnistor i ögonen. — Där är ingen, som fäster sig vid Josefs dumma prat.
— Sötaste Mina, gycklade Josef och förberedde ett nytt närmande, — skulle man fästa sig vid ditt, finge vi varken gås eller krås. Minns du, när du bad för dem vid slakten, sötaste: »kan ni inte låta dem vara — ni hör ju, att di inte vill?»
— Det har jag aldrig sagt, snopp, snopp! Låt bli mig! Det är bara dina galna påhitt! Låt bli sådana konster, usj, låt bli!
— Låt henne vara, befallde kyrkoherden otåligt, — du hör ju, att den gåsen inte vill! Sakramenskat kiv och split — seså, för sjutton hakar — tala i stället om, var du gjort av ditt offer — Nanna, menar jag? För det är förstås Josef, som varit framme igen.
Josef ryckte på axlarna och gick med en spefull grimas inomhus.
— Nå, envisades pappa och följde honom i hälarna, under vägen skalande av sig pälsen. — Nå, min gunstig junker, du slipper inte så lätt! Var har du egentligen gjort av flickan?