IX.
På prästgårdstrappans uråldriga gravstenar väntade Mina och Josef, när kyrkslädarna körde upp; Josef i anfalls-, Mina i försvarsställning; det såg ut, som om de nyss haft ett nappatag.
— Välkomna hem, hälsade Mina, — nej, låt bli mig, Josef, snopp, snopp! Låt bli, säger jag, med dina tosaforer, snopp, snopp! Ja, bevars, frukosten är färdig att bäras in — jag hoppas ni är hungriga —
Daniel och Gustav hade kappats om äran att få hjälpa mamma, men Josef förekom. Han svängde redan den lätta bördan genom luften och ställde henne ifrån sig först inne i matsalen.
Marie-Louise vägrade att ta mot hjälp. Till sist snuddade hon i alla fall Vilhelms hand och trippade ner i snön.
— Pastorn stannade i Toftarp, pustade kyrkoherden i pälsen, som gav honom hans tredubbla omfång. — Olander övertog högmässan däruppe, men Anders Svens bjöd på frukost, så jag ska bara ha en bit skorpa till kaffet, innan jag ger mig av till min egen mässa. Apropå, Springfält sover väl så här dags? Pastorn påstod, hon var uppstigen, när han kom igenom i morse — men Olander pratade så många saker, så hälvten hängde inte ihop.
Mina gned händerna med orolig uppsyn.
— Var kan Nanna vara? Vi trodde, hon följt med till Toftarp.
— Inte med skjutsen åtminstone, betygade gubben och såg vimmelkantig ut.