Nedanför, i den sluttande korsvägen, glindrade en dubbel rad av facklor, som vackert belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar. Några av bönderna, som hade goda ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten. De flästa nöjdes att nicka, och snärten och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon slösade aldrig med vördnadsbetygelser.
Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen ut ur skogen och fram till den lilla kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin tornhatt i barock under det snöiga korset. Strax utanför grindarna låg ett översnöat stenröse kring en förfallen vägvisare. Dit slungade prästfar rästen av sin fackla. Omisskännlig var hans lättnad att ha blivit av med den.
Föredömet följdes av släde efter släde. I en lång, glindrande ringelrad körde de fram, fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen. Det blev ett ganska vackert bål, som med ens skaffade dager i julnatten. Dess mörker hade för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden blir det ju stundom ej ljusare ens mot middag.
Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar och hus i grannskapet. Kyrkbyn var inte stor, men med god sämja rymde uthusen samtliga de främmande åkdonen och dragarna. Överallt var man uppe och i rörelse. Bandhundar hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe bjöds på en sup eller två, innan främmandefolket slapp i väg till ottan.
Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk. En del fick nöja sig med vapenhuset. Men för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare och ljusare under valven. I de långa, bruna pulpeterna voro hål grävda med jämna mällanrum. Där nerstuckos de medhavda vaxljusen eller talgpråsarna, vilka man stillatigande tände vid grannens. På altaret och predikstolen brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter milt blandades med vällukten från det granrisade tegelgolvet.
Prästfrun satt i sin stol med faster och Marie-Louise. På karlsidan mitt emot sågos Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var fylld med andäktigt folk, svartklätt, svartklutat, icke alla läskunniga, men alla med salmböcker bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst, trots det även gångarna började packas till trängsel. Det var främsta bänken å ömse sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning på de glorrika vapensköldarna därovan. Det var patronessans, katolska änkegrevinnans bänk.
På nummertavlan blänkte salmtalen, och den gamle klockaren, vithårig och högröd i sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo vid den lilla pulten i koret mittemot predikstolen. Han hade en jättelik salmbok framför sig, och orgeln satt i hans strupe.
Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren. Den hade gläntat där en god stund redan. Man anade hans huvud i samspråk med pastor Olander i sakristian. Och så länge varade det samtalet, att bönderna började sticka huvudena samman och viska.
Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt följd av församlingen, den vackra julhymnen Var hälsad, sköna morgonstund.