— De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag minnas, upplyste kyrkoherden småleende, — och det går stig till torpet från vägen här strax intill.
— Jag vill inte insistera, att det var Nanna, medgav Vilhelm dröjande, — det är ju ännu bra skumt; men så liten var flickan nu inte.
— Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset, — vad skulle ungen mol allena härute på juldagsmorgonen? För det där uppträdet, kantänka, i går aftse?
— Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm, — är ofta en gåta både för andra och för sig självt.
— Nå, det bör ju bror veta, som är en sådan barnavän, pikade fackelbäraren.
Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre oberörd, men följde liksom på lek glimtarna på varje gren och tuva och lutade sig stundom tillbaka och granskade spåren på dikesrenen.
— Nanna går alldeles för ensam därhemma, det är min tro, ansåg Daniel.
— Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass upp där, jag hör bjällror till vänster, men vi köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger. Bönderna handskas så vårdslöst med elden. Vad var det för någonting?
— En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt, medan Vilhelm spratt till och liksom hävde sig åt sidan.
— Seså, nu ha vi bara kvarten igen, gäspade kyrkoherden. — Men têten fick vi behålla!