Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen glimtade i ögonen. Den främmande släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade slättboansikten, skymde för de efterföljande. Av många skäl ångrade han nu, att han ej tagit pastorn med i sätet i stället för rabulisten.
— Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade han undergivet. — Olanders kammare ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum.
— Så menade också jag, inföll Daniel, — ända tills i morse, då pastorn råkat få eld i sina papper. När jag vid nödropen kom ner från loftet och lyddes efter vid Minas rum, hörde jag, att pastorn flyttat dit i stället för Mina —
— Vad för slag, frågade pappa strängt, — har pastorn bytt rum med Mina? Vem har stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet stod ju och väntade, och jag gav ju själv Marie-Louise tillsägelse —
Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på det hotfullaste.
— Akta min syn, pappa, bad Daniel med sin allvarliga bas, av vilken ingen anade hans smålöje, — emällertid var dörren riglad med slå, och det var pastor Olander, som svarade.
— Prat, dig har ett spöke svarat, log kyrkoherden, — du var lika sömnig som Gustav, den sovtuten, — inte vill du inbilla mig, att Olander hälsat på din äldsta syster i julnatten? — Nå, här hinna vi ju skogen, men var ha ni gömt Nanna?
Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar». Daniels och Vilhelms påståenden förbryllade honom i lika mån, och han började tro, att han hela morgonen genomgående varit utsatt för drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig!
Skogsvägen var åter skummare än fria landsvägen, även om morgonen börjat ljusna, och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft. Det var omöjligt att få någon inblick i skogen på sidorna. Snön, som snabbt gulnade eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på ruskorna och mällan stammarna, att allt där bakom gömdes som bakom murar. Fönstren och gapen i murarna liknade svarta, tomma ögonhålor. Och i glindret av snökristallerna där runt omkring var det ej lätt att uppfånga glittret i blicken på en blyg liten bondflicka, som kanske krupit samman bakom någon ek eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande herrskapsslädarna.