— Nanna, var, vem, frågade prästfar med ny iver.
— Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen sjönk på sista stavelsen.
— Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog Vilhelm, — men rättnu lära vi köra upp henne.
— Nanna, gentog den gamle, — sjutton hakar, vad skulle Springfält här ute och göra —? Då min sann, skall hon få höra av —
— Såvida hon inte dök raka vägen in i skogen, fortfor Vilhelm.
— Så, muttrade den gamle, — har hon blivit folkskygg?
— Tänk, om det värkligen var Nanna, gick Daniel in på antagandet, — om hon kilat i förväg för att överraska oss vid kyrkan?
Denna förklaring föreföll den gamle långt ifrån otrolig. Själv älskade han överraskningar, och barnen bråddes på honom. Emällertid måste det ju göras någon invändning.
— Omöjligt, försäkrade han med satiriskt allvar, — visst kallas mamsellen för Springfält, men gör också skäl för namnet sjusoverska! Och för att hinna så långt före oss, måste hon haft ett par timmars försprång. Till Toftarp är det en god mil.[7]