— Bråttom har hon, instämde Vilhelm och stirrade i kapp med den gamle. — Det tycks vara hennes mening att hinna före oss allesamman.
— Hon har inte långt till brynet, bekräftade Daniel, — hon är för rästen inte så liten. Är det inte en yngling? En pojke i stövlar — att skumrasket skall vara så segt!
— Det klarnar sent vid juletid, anmärkte gubben och tillade högstämt och med en blick mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste mörkret! Det enda ljuset, världens ljus, käre lille bror!
— Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm utan blasfemisk avsikt. Hans uppmärksamhet var helt samlad kring det rörliga föremålet på snövägen. — Hon pulsar tungt i drivorna.
— Vad år det ni se på, avbröt den gamle kort; hans ögon hade tröttnat och även inträsset. — Jag urskiljer ingenting. Se opp, Daniel, så vi inte stöta samman med bondekipaget! Se opp där, gott folk!
Körsvännen i den korsande släden, en mager småbonde i kraghätta, bälterock och bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och en rörelse med snärten, medan han betänksamt drog in tömmarna.
Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste främst, men det främmande fordonet gled omedelbart in i luckan, som bildat sig framför de båda övriga slädarna.
Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna, men vågade ej visa sin misslynthet alltför öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen i julottan och, ho vet, kanske också på tiondet.
Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin åsikt om allmogens takt.
— Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm plötsligt, — skulle jag nästan varit säker om, att flickan där borta vore mamsell Nanna.