Det hördes en hostning från hundsfotten.
— Låt oss fortsätta att tala om morgonen, rådde Daniel med sin trygga, allvarliga stämma.
— Ja, låt oss det! Där kommer också en julkälke — pass på: den frestar att hinna skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp!
Det var åter tyst; kapplöpningens spänning hade gripit de tre trätobröderna. Tävlingslusten är en lidelse, gemensam för alla slags människor, denna gången var också enigheten självfallen. Blosset fräste i vinden, snön yrde och frös fast på fotsacken. Skogens svarta skugga närmade sig.
— Bror talte så vackert om barn, sade kyrkoherden rörd, han var ännu gripen av minnet av sin far, — kan bror säga mig, mina ögon bländas nämligen av elden: är det ett barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i väg där framför oss, tätt under skogen?
— En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en kort tvekan, — en halvvuxen flicka, tycker jag.
— Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde lätt råka ut för stråtrövare så här dags! I förra månaden blev en sjuttonåring malträterad och strypt just i brynet där borta. Här stryker utländskt, avdankat krigsfolk omkring och tigger i trakterna.
— Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden, — ingen kom ihåg Nanna i morse. Jag förmodar hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat få reda på hos pastorn, som passerade hennes rum. Vore inte den sakramenskade bondsläden, skulle jag stanna och fråga honom.
— Jag tänker vi hinna först, tröstade Daniel och smällde hästarna på länden med tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern och förstod ej oron under faderns nyfikenhet.
— Det var mig en ihärdig liten fänta, sade kyrkoherden och höll facklan ett stycke bakom sig för att bättre kunna se framåt.