— Nanna följde säkerligen någon plan, tröstade han, — hon tog ju pängar med sig. Hon har läst mycket för sina år och inte orkat smälta, vad hon läst. Ho vet, om hon inte tänkt härma Robinson Crusoe? Vad menar du, Vilhelm?
— Jag tror som du, svarade kamraten, — men jag tror också, att Robinson behövde sin ö och sin ensamhet.
— Alltid filosof?
Daniel drog på mun, så att ett par långa, torra veck djupnade längs vardera gipan.
— Ett barn, som snart inte längre skall vara barn, är ingen så enkel och lätthanterlig varelse, som vi stora inbilla oss, menade Vilhelm en smula retligt.
Bröderna betraktade honom stumma. Sedan ett par dagar kände de inte rätt igen kamraten.
— Hm, undrade Daniel och sökte få bukt med sina mungipor. Maten hade återskänkt honom tillförsikt och lynne.
— Vi ha för nyss varit barn, fortsatte Vilhelm i en ton, som om han förebrått sig någonting, — därför förstå vi inte barn. Och att vara enda barnet i ett hus, fullt av vuxna, det är en tortyr.
Nu fattade Gustav eld. Det hade han lätt för, och däri bråddes han på pappa.