— Du menar, att det är vi, vi i prästgården, som tvungit Nanna att rymma?
— I går, inföll Daniel buttert, — ansåg han, att det var vi, som tvungit honom att blamera sig med sina åsikter i religionen.
Gustav skrattade gällt, och Daniel instämde lågmäldare, liksom tvekande.
— Du är allt en lustig kurre, du, Vilhelm, förmodade Gustav mällan tvänne hostningar, — men utan stort jugement, tycks det. Vem anade i gymnasiet, att du så snart skulle börja reformera världen?
Vilhelm svarade ej. Han syntes en smula blekare, men annars lugn.
— Och rättnu, fortfor Gustav stridslystet, medan han ryste till i vinterfukten, — rättnu kommer det väl att heta, att det är vi, som fördärvat julferien för dig? Vi, som enleverat herr stadsbon ut på sådana här slaskiga skogsexkursioner?
Vilhelm ryckte på axlarna.
— Jag tycker, vi borde handla i stället för att gräla, sade han en smula kallt.
Gustav ville svarat skarpt, men Daniel, som redan börjat frukta följderna av den inledda trätan, häjdade honom.
— Tyst, varnade han, — jag hör vagnshjul! Tänk, om det vore sigenarna?