Gustav lyddes ett ögonblick.
— Det hörs, att du glömt bort landet för stan, förebrådde han, — kan du inte skilja rasslet av en fjäderlös skralta från mullret av herrskapshjul? Hallå, där ha vi dem!
De tre studenterna stirrade, åter eniga, om ej försonade, alla i samma riktning. Genom skogsöppningen, som bildat sig kring en låg rullstensås, skönjdes vägen och stänket kring de första paren hovar. Nu plaskade och frustade ett par välfödda vagnshästar förbi, tätt följda av ännu ett par, efter vilka rullade en gammaldags, vapenprydd droska. Betsel och seltyg hade silverbeslag. På vagnskorgen kunde i avstånd stänket från ävjan knappt skiljas från glittret av silverspikarna. Och på bocken sutto kusk och betjänt i livré med silvergaloner.
Hela synen med dess skimmer, brus och frustande varade en minut. Så försvann den bakom skogens svarta och silvrade sidokuliss, och bullret händog i det oförtrutna kullret och kvittret av vatten.
— Där åkte katolska grevinnan, sade Daniel med en egendomlig tonvikt på katolska.
— A votre garde, rådde Gustav med en sidoblick, — Vilhelm kunde stöta sig på din bristande tolerans.
— Ja, muttrade Daniel med ett plötsligt skärande tonfall, — fritänkarna ha skäl att fördra eller till och med föredra katolicismen: där ha de religionens karikatyr, dess mani, och vilken bättre bundsförvant kunna nihilisterna begära?
Där var i Daniels yttrande ett satiriskt patos, som lovade en blivande ypperlig apologet.
Gustavs löje slutade i ett häftigt hostanfall.
— Om vi nu skulle övergå från katolicismen alla tre, smålog Vilhelm och hoppade ner på marken. De andra följde, men samtalet och även sämjan hade fått sin knäck.