De tågade tysta skogsvägen fram till kyrkan; därefter, förbi den tegeltäckta kyrkvallen och de sista småhusen i byn, vidare utåt landsvägen, tills de efter en halvtimme stannade utanför gästgivargården.
— Här höra vi efter, sade Daniel, — du behöver dessutom någonting för din hosta, Gustav!
Krogrummet var tomt och öde. Krögaren låg i ugnsbänken och läste en halvmånadsgammal tidning. Han blev glad att få någon att förpläga och utspörja om nyheter.
— God dagen, välkomnade den rödpussige värden, i det han sträckte tröjärmarna i vädret och gäspade. Han syntes lika trygg, som om de inträdda varit just de han väntat. — Jaså, harrarna är ute och går på våra vägar? Hur kan det stå till i prästagåren? Hur mår prosten? Och prostinnan? Och gamla änkeprostinnan? Och mamsell Mina —?
Gästgivaren namngav gårdens samtliga invånare och räknade sig synbarligen särskilt till godo att ha upphöjt kyrkoherdens rang med en grad.
— Jag kan väl tro, att harrarna behöver nånting i detta bösa vädret? Ja, se, bara en kommer på krogen, så sätter det min sju till att rägna! Se bara!
Studenterna fingo var sin romtoddy och blevo sittande i hopp, att rägnbyn skulle gå över. Annandag jul liknade mer och mer en vårdag eller försenad höstdag.
— Och kandidaterna, som blivit studenter till julen — jag hörde det av Anders Svens ryktare i hin dan. Nä gonn, i dag var det. Minnet slår mig på felet iblann. Studenter, ja, ja men — det tar vi en skål på!
Gästgivaren hade av idel välvilja blandat sig själv en ännu rödare toddy än de andras. Men om mamsell Nannas vägar och vandringar kunde han ej lämna besked.